Efter en tre veckors vistelse i USA, med stopp på både NCAA
West Regionals, Austin, Texas, NCAA Nationals, Eugene, Oregon och Portland
Track Festival, finns det en hel del att reflektera över och jämföra med
svenska förhållanden och tillvägagångssätt. Varning, det här är en lång artikel
och det är, gudbevars, mina observationer, slutsatser och åsikter. Läs inte det
här om du tycker att allt vi pysslar med i vår inhemska ankdamm är guds gåva
till friidrotten och att allt är perfekt, inga förbättringar är möjliga. Om du
däremot är öppen för kritik och tror att influenser utifrån ibland kan vara
värdefullt och tom. kan utveckla vår verksamhet får du gärna läsa vidare. Jag
skjuter högt och lågt, delvis ostrukturerat, även om jag försökt hitta någon
form av struktur, så förekommer vissa upprepningar, mer eller mindre osökt. Jag
fokuserar på löpning, men det finns allmängiltiga observationer, som gäller
mycket annat också.
Arrangemang
Här finns det egentligen så mycket att säga att jag har svårt
att veta var jag ska börja. I jämförelse med svenska förhållanden syftar jag i
huvudsak på bättre seniortävlingar, tyvärr färre och färre av dem i vårt land,
men några finns i alla fall tex. Folksam Challenge och Grand Prix. Redan innan
tävlingen finns det förbättringspotential. En heatindelning borde vara på plats
innan tävlingen. I regel publiceras den minst en dag innan tävlingar i USA. Det
borde vara en självklarhet även i Sverige. 99 av 100 friidrottare vet dagen
innan en tävling om de ska delta, så återbudsproblematiken borde bli
försvinnande liten, speciellt som återbud borde kunna administreras via
nätlösningar. Hela processen kring anmälningar, heatindelningar etc. kan
förenklas högst avsevärt om vår hedenhöslika statistikbehandling kan ta några
steg in i 2000-talet. I USA uppdateras NCAA-statistiken normalt sett inom ett
dygn trots att man har 100-talet tävlingar varje vecka med tusentals deltagare
varje vecka. Deltagare borde inte behöva fylla i några resultat, eftersom
personbästan och årsbästan kan plockas direkt från vedertagen, uppdaterad
statistik. Heatindelningen faller sedan ut enkelt, när man har korrekt
statistik att luta sig emot.
Farthållning är en självklar del av medel- och
långdistanslöpning. Det brukar finnas en kader bakåtsträvare som ondgör sig
över farthållning. Lyckligtvis hittar man dem numer oftast på ljugarbänkar i
stadsparken matande duvor. I USA som på senare år med råge har övertagit
ledarrollen från Kenya inom löpningen, har man redan lagt den här debatten på
hyllan. Ska man göra något är det lika bra att göra det ordentligt. Det finns
exempel på tävlingar i USA där man mejlar ut information kring farthållning i
god tid innan tävlingen till löparna. Farthållningen är en vital del av loppet
och ska inte slarvas bort. Att ”hara” är inte en straffkommendering, utan det kan
vara utvecklande. För många kan det under en del av säsongen vara en del i säsongsplaneringen,
genom att man i samma tävling springer ett lopp och sedan ställer upp som hare
i ett senare lopp. I USA gör många det vare sig man är nybörjare eller
OS-medaljör. Nästa gång kan tjänsten återgäldas. ”Om du kliar min rygg, kan jag
klia din…” I Sverige sköts farthållningen med blandat resultat, man tar det
seriöst på flera håll, men inte överallt. Det finns exempel på en stor tävling
i en stor stad på västkusten där farthållning inte varit högsta prioritet.
Engagemanget verkar bara räcka till hopp. Kontentan är att farthållningen ska
hanteras som en självklar del av arrangemanget som inte ska skötas med
vänsterhanden. Utnyttja om möjligt löpare som redan springer annan gren.
Löparna själv och deras tränare kan också ta initiativ för att hjälpa
arrangören.
Många moment i själva genomförandet av tävlingen är också
vida överlägset vad vi presterar hemmavid. Jag vet inte vad som skiljer vår
tekniska utrustning från deras, men de lyckas rulla resultaten omgående, ofta
redan innan alla har gått i mål. Här hemma verkar detta vara ett hantverk som
sköts med linjal och räknesticka och kan dra ut väldigt på tiden. Dessutom
finns det publicerade varvtider för samtliga deltagare i vissa tävlingar.
Tekniskt borde vi kunna spotta upp oss rejält, speciellt i våra bättre
tävlingar.
Startproceduren fungerar också friktionsfritt i USA. På
NCAA-regionals bevittnade jag närmare 100 sprintstarter och kan bara påminna
mig en återkallad start. Starterna såg genomgående schyssta och jämna ut. Kan
det bero på att löparna slipper vänta en evighet på skottet?
Trots storleken på många tävlingar häller man tidsprogrammet
väldigt väl. Främsta orsaken är att man klarar av att få iväg heat i rask takt.
Inget lallande. När ett heat pågår, ser man till att förberedelserna för nästa
heat slutförs, inte efter att föregående heat går i mål. Ett bra exempel är
inomhustävlingen i Boston i februari, med på herrsidan 314 milelöpare, 22 heat,
800m, 18 heat och för damerna 222 milelöpare, 18 heat och på 800m, 180 löpare i
18 heat. Under den tid som jag tittade sköt man nästa heat c:a 20 s efter att
förste man gick i mål i föregående heat! Här hemma brukar vi ha problem att få
iväg ett heat i tid, även om banan har varit tom i en halvtimme innan.
Starttiden verkar mest vara en rekommendation om att det börjar bli dags att tänka
på att komma igång istf tidpunkten för själva startskottet. När de aktiva
märker att starttiderna är lite flytande anpassar de sig till det och det blir
svårt för staterteamet att få nödvändig auktoritet för sitt arbete. Visst
händer det att det blir förseningar även i USA, men det beror ofta på yttre
omständigheter, tex. extremt väder. Vid regionals i Austin för två år sedan,
regnade det så mycket att höjdhoppsbädden flöt iväg. Hinderförsöken avgjordes framåt
kl.01.00. Mångkampen pågick till framåt morgonkvisten. Vid årets tävlingar
gjorde åska att tävlingens andra dag av säkerhetsskäl måste skjutas framåt i
tiden. Det är dock duktiga med att gå prognoser om en nya starttider, vilket
underlättar.
På amerikanska tävlingar använder man i hög grad ”hipnumbers”,
höftnummerlappar. Hipnumbers friidrottsåskådarens bästa vän och inte så illa
sedda av målfunktionärer heller. Nu när tävlingar ”livestreamas” förbättrar
hipnumbers möjligheterna avsevärt att identifiera deltagarna för
streamkonsumenten. För den som refererar är det också mycket enklare att göra
ett bra jobb, när hen kan refererar till deltagare med ett nummer som de kan
se, alltså höftnumret.
Nummerlappen på magen har säkert någon funktion, men den är
inte till för åskådaren i alla fall. Hipnumbers på båda höfterna, plus rygg och
mage ibland tillsammans med en heatindelning i förväg med motsvarande nummer,
förhöjer upplevelsen för åskådaren högst avsevärt. Alla tävlingar som har en
ambition att ha åskådare utöver tränare, ledare och farmor och farfar borde
självklart ha hipnumbers. Här hemma ser vi dem knappast ens på SM och
Folksam-tävlingarna.
Anläggningar
Anläggningarna är oftast väldigt välskötta, förmodligen för
att de som är avlönade för att sköta banan gör sitt jobb. Här hemma lägger väl
vaktmästarna all sin tid på att ansa konstgräset på fotbollsplanen. Jag tränar
på banor i stockholmstrakten, som är så fulla med grus att det knastrar under
fötterna. Vart tar gruset vägen och hur mår banan av det nertrampade gruset?
Det finns åratal av livslängd att tjäna här. I USA stötte jag på vaktmästare
som blåste banan med lövblås och det verkade inte vara första gången. Slående
var också med vilken noggrannhet som häckarna staplades i höjd med varje
häckmarkering. Ytterligare en sak att tänka på vad gäller slitage är spikarna.
I USA tillåter man oftast bara sk. pyramidspikar och bara kvartstum (6,5 mm).
Varför det? Jo, slitaget på banorna blir minimalt jämfört med ”julgransspikar”
och nålspikar. Har det någon betydelse för resultaten? Med hänsyn till resultaten
på NCAA, knappast. Pyramidspikar är också den typ av spikar som normalt sett
sitter i skorna när man köper dem. Den som tror att prestationen sitter i
spikarna, har nog en del att jobba med i sin träning. I USA har man i regel 9
banor runtom. I Sverige har vi problem att skaka fram anläggningar med 8 banor.
Fördelen med 9 banor kan var och en förstå. Det borde vara en självklarhet att
tex. SM går på anläggningar med 9 banor. Varför byggs det oftast 6 banor här
hemma? I några fall är det omöjligt när en gammal anläggning renoveras, synd.
Det valigaste är nog dumsnålhet. Skillnad i investering, visst, men den stora
kostnaden i investeringen ligger inte i de extra banorna. Inte
underhållsmässigt heller, eftersom slitaget på de yttre banorna blir minimalt,
och kan de kan undantas när banorna läggs om.
Eugene
Det har varit en del gnäll från svenskt håll angående valet
av Eugene som VM-arrangör, ivrigt påhejade av förbundsrepresentanter på höga
hästar. Svårbegripligt. Är det någonstans i världen, som VM borde arrangeras är
det förstås i Eugene. Atmosfären är elektrisk och anläggningen fantastisk. Som
åskådare kan man följa tävlingen på ett mycket bättre sätt än någon annanstans.
Nej det är inget traditionellt stadion, dvs. gjord för i första hand fotboll.
Det är en arena gjord för friidrott. Hopp åt alla möjliga håll, kulstötning o
diskus mer centralt placerade vilket gör grenarna mer tillgängliga för
publiken. Det mesta dubblerat för kvaltävlingar med flera pooler. En perfekt
anläggning för tävlande och publik. Det finns mycket att ta till sig från
Eugene, som skullekunna skapas på Stockholms Stadion. Samhället har nu
investerat flermiljardsbelopp i olika fotbollsarenor i Stockholm. Anläggningar
som dessutom kostar 100-tals miljoner i löpande förluster. Det vore inte för
mycket begärt att Svensk Friidrott till fullo fick nyttja Stadion och göra om
det till en unik friidrottsanläggning. En självklarhet egentligen att Svensk
Friidrott, precis som andra stora idrotter, hade sin egen arena att nyttja,
specifikt för sin idrott. Vi har dock en tack-och-bock-mentalitet som förbjuder
oss att ställa dessa fullt rimliga krav. Vi måste få disponera Stadion för
friidrott och utveckla arenan till en arena där friidrottens och endast
friidrottens behov styr.
Eugenes anläggning är magisk. Förbundsnissarna kan gnälla
och beklaga sig, brukar inte leda någonstans, eller skapa något fantastiskt för
framtiden i stadionborgen, som öppnar oanade möjligheter för framtida
internationella arrangemang. Storleken är sekundär. Ett fullt Stockholms
Stadion eller Hayward Field med entusiastisk och kunnig publik slår ett
halvtomt olympiastadion i Rom eller ett fotoshoppat Stade de France i Paris
alla dar i veckan.
Regi
Det finns mer att säga om USA-tävlingarna. Idrotten,
friidrotten, är i fokus, det kan man inte säga om de sönderregisserade
arrangemangen, som vi bjuder publiken på, där hockeyklubbskastande
hockeyspelare och avdankade pop-stjärnor ska locka publiken. Det har ju gått
sådär, minst sagt. Någon tror tydligen att de som kommer till våra
friidrottstävlingar inte är intresserade av friidrott och helst vill vara någon
annanstans och att de inte är intresserade av att hänga med och få nödvändig
information. Respektlöst. Respekten för de aktiva är inte mycket bättre den.
Nödvändigt ont, eller? I teknikgrenarna kör man i alla fall någon form av
line-up, pliktskyldigast med namn. Löparna behandlas som andra klassens aktiva
där man endast bryr sig om att presentera ett par tre aktiva, övriga släpar
katten in. Vad är grejen? Ska inte de presenteras på samma sätt som övriga
deltagare? Vill inte publiken veta vilka som springer? Retorisk fråga. I USA är
presentationerna väl genomarbetade. Vid regionals och nationals har speakern
förberett sig minutiöst. Det är inte första gången de är speaker på
arrangemanget, många har gjort det i åratal och är genuint intresserade. Det
finns något att säga om varje aktiv. Publiken får en riktig chans att förbereda
sig för den aktuella grenen. Kort sagt arrangören respekterar åskådaren. Och
varför inte, publiken har betalat för att vara där, och investerat sin egen tid
i besöket.
I Sverige är situationen en annan. I bästa fall vet speakern
vilken tävling han är på och har fått någon form av manus, vars innehåll verkar
koncentrera sig på vilka som är sponsorer. Någon kunskap om de aktiva utanför
en handfull ”kändisar” finns inte. Svårt då att ha något att säga om dem,
förstås. Vid våra stortävlingar och bästa seniortävlingar med internationell
prägel, finns det något att säga om alla deltagare, speciellt de svenska.
Alltid har någon varit sjua på SM eller tagit någon medalj på ett
juniormästerskap. Publiken vill veta, de vill relatera till de aktiva som de
ser. De har rätt att veta. Kostar det tid. Ja, kanske marginellt. Är det värt
det? Ja, absolut! Publiken har en chans att vara med på noterna. Det finns för
övrigt så mycket annat att igen tid på i våra arrangemang, om det nu är
önskvärt. Inte ens på JEM i Eskilstuna, trots eoner av tid i det fruktansvärda utdragna
tidsprogram som tävlingen tyvärr tvingats på, kunde man inte ta sig tid att presentera
alla aktiva. Respektlöst, mot såväl de aktiva som publik. För övrigt, jag har
varit på några juniormästerskap nu, och jag har aldrig tidigare upplevt att
speakern inte ens försökt hålla en neutral ton. JEM är ett internationellt
mästerskap inte något vanlig internationell tävling på svensk mark. Speakern
ska i ett sådant sammanhang inte vara en hejaklacksledare för hemmanationen!
Det får publiken sköta själva.
Hela känslan kring arrangemanget i Eugene andades positiv
inställning. Intrycket är att de amerikanska funktionärerna, volontärerna, ser
arbetet som ett hedersuppdrag, härhemma är känslan mer ett av
straffkommendering. Inställningen påverkar. Vi lämnade Hayward Field, med ett
”Kul att ni kom, välkomna tillbaka!” från funktionärerna vid utgången. Bara en
sån sak. En kommentar som kändes spontan, värmde och påverkar viljan till
återbesök.
Dags-/Tidsprogram
Dagsprogrammet vid årets NCAA-nationals var ett experiment,
i det att de fyra dagarna hade delats upp i två dagar med herr- och två dagar
med damgrenar, med undantag för mångkamperna som avgjordes under två på
varandra följande dagar, helt enligt kraven. Herrarna tävlade onsdag och fredag
och damerna torsdag och lördag. Om just den skärningen var speciellt
framgångsrik är oklart, där är jag lite skeptisk. Det öppnade dock för annat
som var väldigt attraktivt. Respektive första dag avgjordes alla
försökstävlingarna för löpningarna, med undantag för 10 000m som sprangs
dag 1. Några teknikgrenar avgjordes också första dagen. Under respektive dag 2
avgjordes enbart finaler, häftigt. Totalt 14 finaler under 2 timmar och 15 min.
Var 10:e minut avgjordes en gren av yppersta världsklass. Vad lär man sig av
detta då? Jo, det är ju här som SM skulle arrangeras! Inte uppdelningen damer
och herrar, förstås, utan resten. 10 000m och löpförsök, i den mån försök
överhuvudtaget behövs med dagens bristande elitbredd (suck!), samt eventuellt en
eller annan teknikgren avgörs under fredagen. Lördag och söndag är det finaler,
och enbart finaler. Det koras svenska mästare på löpande band, precis vad
publiken vill se. Mycket av problemen kring dubbleringar försvinner, speciellt
som vi kan sprida finalerna under två dagar istf en som på NCAA. I praktiken
kan alla önskvärda dubbleringar genomföras, på ett för de aktiva mycket
smidigare sätt än idag. Tidsprogrammet på SM som det ser ut idag är en
katastrof. Speciellt lördag är en mardröm, 6 och en halv timme! Segt som
tuggummi, synd om publiken. Lördags- och söndagsprogrammet borde kunna avgöras
på max 2.5 timme, drygt en fotbollsmatch, och fredagsprogrammet, beroende på
hur mycket försökstävlingar som krävs, på 3-4 timmar. Arrangemanget är varken
till för publiken eller de aktiva, snarare för ledarna och förbundsfunktionärer
som ett socialt event. Sociala event kanske behövs, men inte på bekostnad av
SM:s publika attraktionsvärde.
Nedsidor då? Få, fredagsprogrammet blir mindre attraktivt
för publiken, å andra sidan har vi en mycket bättre produkt att erbjuda under
de stora publikdagarna lördag och söndag. Med lite snickrande skulle detta
lyfta tävlingarna rejält. Men oj då, jag glömde att vi talar om förändringar,
som ska passera en av de mest trögrörliga samling människor som sett dagens
ljus, SFIF och dess årsmöte. Been there, done that. Där sprack det, men man kan
ju alltid fantisera…
SM
Mer om SM, när järnet är varmt. Det är dags att höja kraven
på SM. Det fanns en tid då det var en merit att tävla på SM. Det var en
målsättning för en massa friidrottare runt om i landet, inte en självklarhet.
Så ser det inte ut idag. Visst, det finns orsaker till det. Nivån på vår
friidrott bl.a., men jag tror att en förändring kan gå hand-i-hand med en
standardförbättring, vilket alla faktiskt vill se. I praktiken bestämmer man
gren för gren vilken storlek på startfält, som är lämpligt. I löpning en
multipel av finalfältets storlek, tex. 24. Försök och hälften slås ut och därpå
final. I löpning på enskild bana samma sak fast en multipel av 6 eller 8, tex.
24. I många grenar är det förmodligen ungefär den nivå som resultatmässigt hör
hemma på SM. I teknikgrenarna finns det ingen anledning att ha större startfält
än vad som kan hanteras i en tävling utan kvaltävling. Om man kan hantera 24 st
på NCAA, borde vi kunna hantera 15-20 aktiva, eller 24 om grenen i fråga håller
tillräcklig standard. Det exakta antalet kan kalibreras år för år så att en
optimal nivå ifht grenens standardutveckling bibehålls. På 1 500m hade vi
bra försökstävlingar med 4-5 heat en gång i tiden. Där är vi tyvärr inte idag,
snarare problem att överhuvudtaget få ihop försök, men 24 kan bli 36 etc. om
utvecklingen vänder. Tricket är att hitta en balans mellan bra tävlingar och en
utmaning att kvalificera sig till SM. Kombinationen ett fördefinierat format på
startfälten och ”försöksfredag” och ett bra tidsprogram lördag och söndag med
enbart finaler får vi en riktigt attraktiv produkt för såväl publik som
tävlande. Att alla tävlande behöver ett kvalificerande resultat tror jag också
är positivt för andra tävlingar, i det att aktiva måste ut och tävla på en bra
nivå under säsongen. Att det kan drabba ett fåtal aktiva gått skadade och vill
”combacka” på SM utan något tävlande innan får vi hitta en lösning på.
Förmodligen kan PB, fjolårsbästa eller inomhusresultat på någon given nivå
kunna kombineras med årsbästa på något listigt sätt.
Nu när pennan är varm och någorlunda vässad. Senior-SM borde
vara ett senior-SM och borde låsas åldersmässigt. Den rovdrift på ungdomar som
pågår i media, ivrigt påhejade av ledare och tränare inom klubbar och förbund
äcklar mig. Omdömeslösheten är slående. Ingen långsiktighet så långt ögat når.
Krama ur så mycket som möjligt, så snabbt som möjligt. Bränn de ljus vi har i
båda ändarna. Vi skickar iväg underåriga till mästerskap för att få snabba
kickar. Allt förnuft och erfarenhet säger att vi borde skynda långsamt, men det
tålamodet tycks inte finnas. Att maximera den kortsiktiga prestationen i
ungdomsåren står i konflikt med den träning och den utveckling av träningen som
leder till en lång, framgångsrik och optimal seniorkarriär. Jag är trött på att
läsa alla artiklar i media och tyvärr även på friidrott.se som exploaterar
framstående ungdomar och lägger ut rätlinjiga utvecklingskurvor mot stjärnorna
för barnidrottare. Ungdomar är inte dumma, de förstår de signaler som sänds ut.
Syniska ledare och tränare är tyvärr dumma. De borde kunna stå emot och hålla
fötterna på jorden. De vill dock själva hänga med på tåget och gärna komma fram
snabbt. Förståelsen för att det finns ett långsammare och säkrare tåg, som i
högre utsträckning kommer fram, även om det tar lite längre tid, finns tyvärr alltför
sällan.
SM borde som sagt låsas åldersmässigt. SM är en tävling för
seniorer, alltså 20 år och uppåt. Det underlättar en lugnare utveckling för
ungdomar, ingen press från ledare och media. I USA kör man ofta
juniormästerskapen, JUSATF samtidigt som seniormästerskapen, USATF. Det är ett
utmärkt upplägg. Förmiddag juniortävlingar och seniorgrenarna på eftermiddag.
Man brukar lägga in någon enstaka juniorgren i seniorprogrammet. Om dessa
grenar alterneras så kan många grenar över tiden få det extra fokus som
tävlande under ”huvudpasset” ger. Om Junior-SM endast omfattar juniorklassen,
dvs. 18-19 år, så hinner man med det under SM-helgen utan problem.
17-årsklassen flyttas till USM, var sak på sin plats. M/K-22 borde läggas ner.
Det syfte som det skulle fylla är sedan länge överspelat. Det skapades för att
överbrygga steget från junior- till seniorklassen. Jag minns, jag var med i den
första årgången som deltog, 19 år, 1981. Åldersklasstrukturen var något
annorlunda än idag. Vi gick från 19-20 år till 19-22 år. Idag när
seniorelitbredden är så svag är steget kortare och 22-årsklassen behövs inte ur
det perspektivet längre. 22-års-SM är något av en Kalle Anka-tävling, en
juniortävling för seniorer. ”Junior-SM - II”, är en lika dålig idé som
”Polisskolan-2”. Redan från början var det lite märkligt. Jag vann visserligen
det första JSM:et, 1 500m, i Helsingborg, men flera av de bästa i klassen
ställde inte upp. Det har jag full förståelse för, de var ju seniorer, några
tredjeårsseniorer! Även idag står många av de bästa seniorerna över 22-års-SM.
Gör om, gör rätt, lägg ner.
Sammanfattningsvis, USM, inklusive 17 år, en egen helg,
juniorklassen, 18-19 år, körs samtidigt med SM i ett gemensamt arrangemang,
M/K-22-SM avskaffas. Ett trevligt inslag på USATF är att man lägger in ett par
veterangrenar som extragrenar i tävlingen. Ett bra sätt att skapa en brygga
till veteranfriidrotten, inte för att det är viktigt ur ett elitperspektiv, men
veteranverksamheten är en bra källa till att behålla fd. aktiva, föräldrar och
andra ”överåriga” i klubbarnas verksamhet bla. som ledare, tränare och
funktionärer. Amerikanerna är duktiga på att engagera volontärer, även deras
friidrott bygger i hög grad på frivilliga insatser. Även på andra tävlingar som
är avsedda för traditionell seniorverksamhet lägger man in veterangrenar.
Integrationen blir bättre än om veteranfriidrott och seniorfriidrott är helt
separerade.
Löpningsfestival
Portland Track Festival, PTF, var en trevlig bekantskap. PTF
är en tävling enbart för medel- och långdistanslöpning. Det finns höjdgalor och
kastkarnevaler, så varför inte löparditon? En tävling med fokus på resultat och
förutsättningar därefter, med heat på olika nivåer och bra farthållning. Precis
vad som behövs för den som jagar kvaltider till olika tävlingar. För amerikaner
i första hand till USATF, men även VM-kvaltider i vissa fall. Längre lopp som
sig bör på sen kvällstid, speciellt viktigt med den hetta som Oregon bjuder på
under sommaren. Atmosfären kännetecknas av mindre stelbenthet än vad man är van
vid från svenska tävlingar. Hela innerplanen är full med tävlande som joggar
ner, värmer upp, tränar eller bara hänger. Det skapar ett bra tryck runt banan.
Lite specialgrenar, 32x50m (=mile), ”världsrekordförsök”, och 5 000m
Portland mot Seattle för 10 mannalag med terränglöpningslagräkning är lyckade
exempel på detta. Bra kvalitet på tävlingen med VM- och OS-medaljörer till
ungdomar och proffs till veteraner.
Universitetsfriidrott
Universitetstävlandet i USA är värt ett eget kapitel. Det
finns otroligt mycket tävlingar under högsäsong 100+ tävlingar varje vecka.
Tävlingar som i allmänhet är öppna även för icke universitetsaktiva.
Naturligtvis en blandning av mindre tävlingar och större tävlingar, endags- och
flerdagstävlingar, hög resultatnivå och lite lägre. Det finns oftast heat och
motstånd på nivå för alla.
Det finns en felaktig bild av att skolorna tävlar sönder
aktiva, Såvitt jag kan se så stämmer inte den bilden. Skolan är intresserad av
att de aktiva presterar på ett fåtal tävlingar, Conference (ligmästerskapen),
regionals och nationals, om de håller en sådan hög nivå. Övriga tävlande
anpassas för att stödja denna inriktning. Det innebär i de flesta fall tävlande
ungefär varannan vecka under säsongen. Inget galet upplägg, utrymme finns för
att träna mellan tävlingarna och att både utvecklas och behålla formen. För de
bästa, nationalskaliberaktiva, satsar man på en formtopp på 2-3 veckor i slutet
på maj till mitten av juni. Problemet ligger snarare i kombinationen med den
svenska/europeiska säsongen. För löpare består året av terränglöpning på
hösten, sep-nov, inomhus jan-mar (enstaka tävlingar dec) och utesäsong,
apr-jun. När en svensk säsong adderas till detta, jun-aug är hela året intäkt.
Om någon tror att det går att hålla fullt fokus på tävlandet 12 mån om året,
gör hen sig själv en björntjänst. Anpassningar måste göras annars blir råvaran
varken hackad eller malen, snarare mosad. I praktiken behöver det inte vara så
illa som det ser ut. Terrängsäsongen är en bra grundträningsperiod. De flesta
skolor springer endast 4-6 tävlingar och det är endast två tävlingar som man
toppar till Regionals och Nationals, i viss mån till Conference. Första
tävlingen ligger i början av oktober och sedan tävlar man varannan vecka. De
första tävlingarna kan man träna ”igenom”, så det blir minst två månader med
sammanhängande träning. För nationalsaktiva slutar säsongen omkring 20 nov.
Inomhustävlingar finns från mitten av januari, men många
speciellt terränglöparna väntar till februari, så utrymme finns för att par
månader med ostörd träning. Inomhussäsongen är för de flesta egentligen rätt
kort, conference avgörs i slutet på februari och det avslutar säsongen för alla
utom det fåtal som kvalar in till Nationals, 16 stycken per gren. Det finns
möjlighet att påbörja utomhussäsongen i stort sett omgående, men många väntar
till början av april.
Hur får man ihop det med en svensk sommarsäsong? Det korta
svaret är att det får man inte, i alla fall inte som löpare. Andra grenar är
det kanske annorlunda för. Även om det rent fysiskt skulle gå finns det också
en mental komponent. Det är helt enkelt svårt att vara lika hungrig vecka ut
och vecka in 12 månader om året. Tävla på tomgång brukar inte bli bra i längden.
Utrymme för en längre sammanhängande träningsperiod är också en bra möjlighet
att ladda om även mentalt. Visst, det kan gå att få till en halv säsong på
hemmaplan, antingen som en förlängning av den amerikanska säsongen, eller genom
att nöja sig med en tävlingsperiod i augusti efter en tävlingsfri period i juni
och juli. I båda fallen blir det enbart delar av det ordinarie tävlandet,
eftersom den amerikanska säsongen kan pågå till mitten av juni och skolan i
vissa fall börjar i mitten av augusti. En svensk säsong innebär hursomhelst att
man måste göra avkall på förberedelserna inför terrängsäsongen. De amerikanska
löparna som inte är över i Europa och tävlar, vilket trots allt är den absoluta
majoriteten, ägnar sommaren åt att logga värdefulla mil för att komma än bättre
förbereda till säsongen än tidigare. En toppad europeisk banlöpare, speciellt
medeldistansare, startar från en lägre nivå och kommer i bästa fall ifatt till
slutet av säsongen. Svårt att äta kakan och ha den kvar.
Måste man tävla i Sverige? Ur klubbens perspektiv säkerligen
ja. Ur löparens perspektiv, mer tveksamt. Det är förstås kul att få visa vad
man går för på hemmaplan, men det ska vägas mot svårigheten att få ihop
idrottsåret enligt tidigare framställning. För att utvecklas som löpare är det
dock inte nödvändigt. Möjligheterna till bra träningsförhållanden, större
träningsgrupper på passande nivå, alternativ träning, rehab, massage, tid i
samklang med studier, för att nämna några komponenter som är vida överlägsna på
de mer framgångsrika amerikanska skolorna. Dessutom är som sagt tillgången på
bra tävlingar enastående. Det gäller såväl på bana som i terräng. Jag har inte
nämnt terrängtävlingar något närmare. Men här finns det tävlingar där det under
”högtrafik” fullständigt väller in löpare över mållinjen, 4-5 st per sekund.
Den möjligheten finns inte någonstans i världen, på den här nivån, med undantag
kanske för någon skoltävling i Kenya eller Etiopien.
Även om några har svårt att erkänna det och andra inte är
varse det så har USA på några få år tagit över världsherraväldet inom
medeldistanslöpningen. Både på herr- och damsidan. PÅ damsidan har USA på de
senaste fem åren gått från 22 till 32 och 22 till 41 på 800m respektive
1 500m. Östafrika står lite och stampar på stället. De har samma antal
löpare i världsstatistiken som för fem år sedan. I övriga länder händer inte så
mycket, även om det finns tendenser till att England och Ryssland tappat och
att Kanada och Australien gått fram på 800 och Tyskland på 1500m. På herrsidan är
USA och Kenya idag väldigt samspelta på 800m. På 1500m har USA i stort sett
dubblerat sitt antal löpare på världslistan, 18 till 32 (med toppår på 41 2012
och 2013) och passerat Kenya, som tappat från 32 till 24. Värt att notera att ytterligare några löpare
från andra länder på världslistan bor och tränar i USA. Att USA gjort
anmärkningsvärda framsteg inom löpningen är odiskutabelt. Det finns nog bara
några förbundsnissar och tränare med fötterna fast i betong och huvudet djupt i
sanden som kan missa det. Det är inte bara i den bredare världseliten, som USA
dominerar. På senaste OS var de starkare på löpsidan än Kenya och Etiopien på
medeldistanssidan om man räknar poäng, plats 1-8, för damer och herrar. På
herrsidan är de bättre även om 5 och 10 000m räknas in. Hinderlöparna
räddar dock Kenya och gör dem till bästa nation i London-OS om alla löpgrenar
räknas in. På damsidan är Etiopen alldeles för starka på de längre grenarna för
att de ska kunna bli någon match. Även hittills i år dominerar USA medeldistanslistan
i världen. På IAAF:s topp-100 har USA för 800/1500m på herrsidan 19/20 st och på damsidan 28/24
st. 5% av världensbefolkning har 20-25% av världens bästa medeldistansare. USA
är nästan lika starka här som i den något mindre smickrande statistiken över
människor i fängsligt förvar. Där 25% av världens fångar sitter i USA.
Varför blir amerikansk löpning bättre när svensk löpning
blivit successivt sämre? Flera orsaker förstås och inte isolerat till löpning
eller friidrott. Amerikansk idrott är överlägsen svensk idrott i allmänhet. Det
gäller i alla fall de idrotter som betyder någonting, dvs. utövas på high
school i någon större omfattning. Friidrott har flest utövare av alla idrotter
på high school följt av football, basket och baseball/softball. Dessutom är
terränglöpningen, som är en egen sport på skolnivå i USA, klart större än tex.
tennis, simning och golf, för att inte tala om ishockey och skidåkning (alpint
och längd) som jämförelsevis knappt finns. Det finns förstås inskränkta
svenskar som lever i en fantasivärld med en tro om att svensk idrott är
framgångsrik. Ja, tjena, med några få lysande undantag är vi endast
framgångsrika inom just de idrotter där vi i praktiken är mer eller mindre
ensamma att utöva dem.
Amerikansk idrott har en röd tråd och en robust struktur,
som ger möjlighet att idrotta upp i vuxen ålder och att växa med uppgiften när
den tiden och behovet kommer. Fokus mer på idrott i övre tonåren än barnidrott.
Visst finns det ett tapp mellan high school och universitet, men det tappet
finns inom svensk idrott också, faktiskt redan mellan grundskolan och gymnasiet
och sedan även mellan gymnasiet och universitet eller arbetslivet. De idrottare
som följer tråden i den amerikanska idrotten har 4+4 år av kul idrott och en
högskoleutbildning att utgå från vad de än väljer att göra efter att de slutar
universitet. Idrottsligt har också de flesta utövat mer än en idrott, ofta tre
i high school. Alltså det som ofta framhålls som positivt för utvecklingen av
en duktig idrottare, men som det i praktiken finns ytterst lite utrymma för
inom svensk klubbidrott. Mer läpparnas bekännelse än något som är allvarligt
menat förståelse för vikten av en bred idrottslig bas att stå på.
Ur ett elitidrottsligt perspektiv är Svensk idrott
dysfunktionell. Svensk idrott är kanske bra barnpassning och duktig på att
kväva många barns idrottsliga entusiasm. Svårt annars att förstå varför så
många slutar redan i 10-12 årsåldern, utrangerade av fotbolls- och
ishockeytränare vars horisont inte sträcker sig längre än till nästa match och
uppdatering av tabellen.
Det är inte så konstigt att vi inom svensk idrott har mycket
lättare att konkurrera på juniornivå än seniornivå, när svensk idrott driver
mot tidig specialisering och tidig elitsatsning. Genvägar är i bästa fall
senvägar, men i detta sammanhang är de tyvärr vägar som leder helt fel och
riskerar att aldrig nå fram.
SFIF har en lite lustig inställning i det att istf att
försöka lära sig något av den framgångsrika amerikanska friidrotten, stoppar
man huvudet i sanden, slår sig själva på bröstet och försöker misskreditera den
amerikanska modellen. Till saken hör dock att detta, som sagt, inte är ett
problem isolerat till friidrotten, utan är ett generellt problem för svensk
idrott i allmänhet. Det slår dock hårdare mot friidrotten där möjligheterna att
försörja sig på idrotten är försvinnande liten. Inom flera av lagidrotterna kan
många på en idrottsligt låg nivå få en stadig inkomst via sin idrott. För
friidrotten behövs det andra morötter om vi vill kunna konkurrera och få en
verkningsgrad i nivå med den amerikanska idrotten. Vi har ingen
universitetsidrott att bygga på, så någon kopiering av det amerikanska systemet
är inte aktuell. Någon gymnasieidrott existerar inte heller, så vi har helt
enkelt inget att utgå från. För de svenska idrottare, som mot alla odds har
överlevt barn- och ungdomsidrottens tidiga specialisering, toppningshysteri,
elitfixering och annat ofog som kännetecknar den, och faktiskt vill och kan
satsa mot elitidrott i vuxen ålder, vore det bästa alternativet att erbjuda
våra elitidrottare samma förmåner som universitetsidrottarna i USA åtnjuter,
dvs. fria studier (check härhemma), fri bostad, mat, kurslitteratur,
träningsanläggningar i toppklass, utrustning, medicinsk uppbackning etc. Det
skulle åtminstone täcka upp för en del av de möjligheter som erbjuds aktiva i
USA. Tyvärr, kan vi inte hur gärna vi än vill motsvara allt det som den
amerikanska modellen erbjuder. Hit hör bl.a. bra träningsförhållanden året om, på
många håll träningskompisar på hög idrottslig nivå, samt gott om kvalificerade
tävlingar med god toppbredd. Dessutom,
det finns ingen finansiering. Pengar finns, men det går till annat inom svensk
idrott. Kort sagt är de möjligheter som erbjuds amerikanska och en del
icke-amerikanska idrottare via universitetsidrotten en utopi i Sverige. Det
intressanta är också, i motsats till den bild som SFIF försöker göra gällande,
numera bättre möjligheter för friidrottare efter avslutat universitet i USA än
här i Sverige. De klubbliknande konstellationer, som amerikanska löpare
ansluter till efter universitetet, ”turning pro”, erbjuder aktiva bättre
möjligheter än vad som finns att tillgå i Sverige. En hög andel av de
amerikanska löparna på internationell nivå hittar sådana lösningar. Vilken
ersättningen är varierar nog från fall till fall, allt från dräglig försörjning
till mycket begränsat ekonomiskt utbyte misstänker jag. Den stora fördelen
ligger dock i att kunna träna tillsammans med andra världslöpare. Den möjligheten
är förstås ovärderlig. Den tid då friidrotten tog slut när man gick ut
universitetet i USA är förbi. För den som inte håller internationell nivå
och/eller kan försörja sig på någon nivå på sin löpning finns ofta möjligheten
att fortfarande delta i klubbarnas verksamhet, träna på egen hand eller ofta
fortsätta tillsammans med sitt universitet utan att tävla för skolan. Alltså inte
sämre förutsättningar än hos oss. Även i det amerikanska ”klubbsystemet” fångas
i viss mån även icke-amerikanska löpare upp. Slutsatsen blir att de svenska
löpare som har ambitionen att vidareutvecklas och försöka nå längre och erbjuds
en bra lösning i USA självklart borde ta chansen, åtminstone så länge som inget
likvärdigt alternativ erbjuds på denna sida Atlanten. Under universitetstiden
har man de problem som jag tidigare berört i relation till den
svenska/europeiska tävlingssäsongen. Att
ingå i post-universitetsträningsgrupper kan bättre kombineras med den
europeiska säsongsindelningen, eftersom många som ingår i denna typ av
grupperingar, även de fokuserar på europasäsongen och eventuella
internationella mästerskap. Många inleder dock säsongen med lite USA-tävlingar
för att bocka av kvaltider till mästerskap, amerikanska, världs- eller
olympiska mästerskap beroende på idrottslig nivå. Det finns bra tävlingar under
vår och försommar samt en och annan även senare.
Varför har amerikansk löpning utvecklats så markant på
senare år? Deras idrottsliga system har ju varit detsamma sedan urminnes tider?
Övriga världen ser i de flesta fall, speciellt i västvärlden, ut att stå still,
eller tappa i konkurrenskraft. Här hemma, trots lysande undantag, är
elitbredden betydligt svagare än när jag var aktiv. Jag har inga enkla svar,
men kan i alla fall dryfta mig till att fundera. Grundläggande för USA är att
många håller på, fler än tidigare, och många tränar tillräckligt hårt,
tillräckligt länge. Härhemma, håller färre på med löpning av den sort som krävs
för att bli medeldistanslöpare, ej att förväxla med motionslöpare. Av de som
prövar, håller få på så länge som behövs för att bli riktigt bra. Alltför få i
mogen ålder tränar också tillräckligt hårt. Helst vill man att löpförmågan ska
komma som en uppenbarelse eller i annat fall sugas upp genom porerna, medan man
är upptagen med annat. Det är inget fel att drömma och fantisera, men i den
riktiga världen kräver framgång en insats. En insats som kräver flera år av
hård träning. Inte hård träning i ungdomsåren, utan just då mångas intresse
dalar och andra prioriteringar skapar konkurrens om uppmärksamheten. Från
gymnasiet och framåt krävs daglig träning och dubbla pass från och till och med
tiden allt oftare. Då menar jag även när det för en ”normal” vuxen/ung tonåring
egentligen inte går. Börjar skolan kl.8, blir det en tidig revelj om man skall
hinna med ett morgonpass, dusch, frukost och resa till skolan som på många håll
tar ½ till 1 timme. Om man har prov dagen därpå måste man planera för att trots
det hinna med dagens huvudpass. Som löpare måste man se hela veckan framför sig
och planera in träningen för att hinna med. Sådant måste sitta i ryggmärgen.
Det är inget svårt att vara elitidrottare när man är ledig. Det finns många som
kan träna hårt kortare perioder när man är ledig och solen skiner. De flesta är
dock inte lediga för jämnan och solen skiner rätt sällan., speciellt på
vintern. Kruxet med att bli en bra löpare på elitnivå är att träna bra,
kontinuerligt, länge, i åratal. Normaltillståndet för de flesta är att man har
skola eller jobb på heltid, eftersom ingen kommer att betala för det man håller
på med, speciellt inte innan man har blivit så där bra som man drömmer om att
bli. Träningen måste ändå göras och det är rätt grisigt, 99% slit och 1%
glamour. Sannolikheten att drömmen uppfylls är också försvinnande liten,
speciellt som löpare. Det är trots allt världens största idrott och utan
konkurrens den konkurrenskraftigaste. I vårt land är allt färre beredda att med
så dåliga odds köpa den rätt dyra biljetten, utan resegaranti. Skillnaden var
att tidigare var flera beredda att hoppa på tåget trots den låga sannolikheten
att nå fram till enastående framgångar. Många måste ha tyckt att det var vägen
som gjorde resan värd. Amerikanerna tycks leva kvar i tron att alla kan nå
målet och är fortsatt beredda att lägga ner det jobb biljetten kostar.
Synen på idrotten är generellt annorlunda i USA. Den milda
grad av galenskap och asketism som elitidrotten kräver finns på bredare front hos
dem. Jag var ute några tidiga morgnar och mötte då massor av löpare. Det
handlade säkert endast i undantagsfall om löpare med elitambitioner, men de
attackerade uppgiften som om de var elitidrottare. En tidig lördagsmorgon i
Austin nere vid Coloradofloden, måste jag ha mött 100-tals med löpare på bara
några minuter. Dessutom cyklister, roddare, kanotister etc. Samma sak i San
Fransisco. Folk är uppe och tränar innan jobbet på morgonen. Härhemma tränar
många numera löpning, men det kräver rätt stora doser curling. Det ska finnas
tid, gärna tid efterskänkt av arbetsgivaren, någon som leder träningen, inga
hinder att passera helt enkelt. Det räcker en bit för motionslöparen, gott så.
För tävlingslöpning, med eventuella elitambitioner krävs dock mer uppoffringar
än så.
Någon anledning måste finnas till att amerikansk löpning
blivit successivt bättre och svensk löpning dalat, trots att
samhällsutvecklingen i mångt och mycket varit densamma. Hur kan vi med så många
löpare producera så lite? Vi har många Volvo, men få Corvetter och Mustang. Det
kostar mer att bygga en sportbil än en familjebil. Investerar man inte
tillräckligt, kan man åka tryggt och säkert, men får aldrig vara med på den
stora dansen.
