Eftersom SOK inte förstår sig på idrott och den heterogena
konkurrenssituationen som råder mellan olika idrotter, har de återigen
fullständigt misshandlat de redan mycket tuffa kvalgränserna som råder för att
delta i OS i Rio nästa år. Att SOK inte förstår att det är en avgrundslik
skillnad mellan att tillhöra världseliten inom världens största idrott,
löpning, och någon av de mer kuriösa idrotterna som finns på OS-programmet är
ingen nyhet, men att Svensk friidrott inte sätter ner foten utan jönsar med är
beklagligt. ”Topp-8-mantrat” är vansinnigt, vilket alla som kan idrott i
allmänhet, möjligen lite friidrott och speciellt löpning förstår. Vad för sorts
förbrödrande OS-tävlingar får vi om alla länder skulle resonera som SOK/SFIF? 8
deltagare, give or take, per gren?
De officiella kvalgränserna är i huvudsak mycket tuffa,
vilket vi inte kan göra mycket åt. De är bara att acceptera och förhålla sig
till det. Ribborna ligger på den höjd de ligger, likt för en höjdhoppare
innebär ogiltiga försök att tävlingen för den här gången är slut. Ribborna
ligger dock från början på väsentligen olika höjder för respektive gren.
SOK/SFIF har dock korrigerat dem något. De kan ju inte gärna sänka dem under de
internationellt erkända nivåerna, så enda alternativet är att låta dem vara
eller att höja vissa. Rent logiskt borde man då kanske försöka jämna ut dem så
att den idrottsliga prestationen som krävs för att klara dem liknar varandra
mellan grenarna. Men icke sa Nicke. Hör och häpna, skratta eller gråt, SFIF
tillsammans med SOK har istället ökat skillnaderna. Man har helt enkelt låtit
många av de ”softaste” gränserna ligga kvar och de tuffaste har man skärpt till
ytterligare.
Häng med här. Titta på konkurrenssituationen inom respektive gren
genom att jämföra avstånden mellan vissa fasta nivåer på världslistorna, plats
1, 10, 100 och 150 och kompletterar det med avstånden mellan plats 10 och 100
samt 10 och 150. Jag har använt 2015-års listor samt genomtiderna statistiken
uppdaterad tom nu. Visst året är inte slut, jag har koll på det, och rörelserna
kommer att vara på marginalen. Nästa steg, låt de tre mest konkurrensstinna grenarna,
högst densitet i resultatvärdemängden så att säga, vara måttstockar för
samtliga grenar. Nästa steg, extrapolera alla grenars resultat enligt de
avstånd som måttstocksgrenarna lett fram till, utgående från världsårsbästa
respektive världsrekord i respektive gren. I det sista steget jämförs IOK/IAAF:s
kvalgränser mot de kalkylerade resultaten för platserna 1, 10, 100 och 150. De
procentuella avstånden mot nivåerna summeras.
Då fås följande resultat:
1
|
H-04-800m
|
1.45,80
|
2
|
H-11-400mH
|
49,40
|
3
|
H-10-110mH
|
13,47
|
4
|
H-05-1 500m
|
3.36,00
|
5
|
H-03-400m
|
45,40
|
6
|
D-04-800m
|
2.01,00
|
7
|
H-06-5 000m
|
13.25,00
|
8
|
H-01-100m
|
10,16
|
9
|
H-07-10 000m
|
28.00,00
|
10
|
H-02-200m
|
20,50
|
11
|
H-14-Höjd
|
2,29
|
12
|
D-14-Höjd
|
1,94
|
13
|
D-10-100mH
|
13,00
|
14
|
D-11-400mH
|
56,20
|
15
|
H-15-Stav
|
5,70
|
16
|
D-01-100m
|
11,32
|
17
|
H-09-3 000mH
|
8.28,00
|
18
|
H-12-Längd
|
8,15
|
19
|
D-07-10 000m
|
32.15,00
|
20
|
D-05-1 500m
|
4.06,00
|
21
|
D-13-Tresteg
|
14,20
|
22
|
H-17-Diskus
|
66,00
|
23
|
D-03-400m
|
52,00
|
24
|
H-13-Tresteg
|
16,90
|
25
|
D-06-5 000m
|
15.20,00
|
26
|
D-09-3 000mH
|
9.45,00
|
27
|
D-02-200m
|
23,20
|
28
|
D-12-Längd
|
6,70
|
29
|
H-18-Slägga
|
78,00
|
30
|
D-15-Stav
|
4,50
|
31
|
H-16-Kula
|
20,50
|
32
|
H-20-Mångkamp
|
8100
|
33
|
H-08-Marathon
|
2.17,00
|
34
|
D-19-Spjut
|
62,00
|
35
|
D-20-Mångkamp
|
6200
|
36
|
D-18-Slägga
|
71,00
|
37
|
H-19-Spjut
|
83,00
|
38
|
D-17-Diskus
|
61,00
|
39
|
D-08-Marathon
|
2.42,00
|
40
|
D-16-Kula
|
17,80
|
Resultatet säger att herrarnas 800m är den idrottsligt tuffaste grenen att kvalificera sig till OS i, ifht resten av världens friidrottare och damernas kula är ”lättast”. Skillnaderna är avsevärda. Statistiskt skulle väldigt många, 100-tals, kvalificera sig om de ”softare” grenarnas kvalgränser skulle gälla för grenarna högst upp i tabellen. Och omvänt om 800m-nivån skulle användas för damernas kula skulle väldigt få kvalificera sig, faktiskt bara en! Nu är detta bara statistik, och detaljerna är inte det intressanta, men storleksordningarna säger trots allt något om konkurrenssituationen.
Vilka grenar har SOK med acceptans av SFIF skärpt ifht de internationella
gränserna? I praktiken har man valt att skärpa de flesta grenarna speciellt de
som redan är tuffast. De grenar där gränserna tillhör de ”softare” har man
lämnat, varför?! Grenar vars gränser har lämnats oförändrade har markerats i
listan. Det finns en korrelation mellan markerade grenar och de grenar som SFIF
verkar tycka att vi är speciellt ”bra” i, jmf. tex. årets 10-bästa lista. Men
varför är man inte öppen med det? ”Vi favoriserar vissa grenar, de har redan i
många fall ”softare” kvalgänser, men vi vill åtminstone vara säkra på att få ihop en
liten trupp, så vi ”hjälper” några lite på traven.” Det vore ärligare. Jag har
inte sett någon förklaring överhuvudtaget, märkligt. Självklart vill jag att
fler friidrottare ska kvalificera sig till OS, speciellt enligt det inledande resonemanget. Friidrotten har generellt mycket tuffare kvalificeringsregler än någon
annan idrott, så alla som klarar av det är värda att delta. Det finns absolut
ingen anledning att höja kraven. Eftersom SOK bestämmer förstår jag att SFIF
inte kan sätta sina egna gränser (läs de internationella), men de ska
protestera högljutt. Protesterna måste höras i media och inom
friidottsfamiljen.
Vidare är det intressant att se vilka förhandsnomineringar
som gjorts. Om man tittar på resultatet från i år jämfört med statistiken
enligt ovan, alltså harmoniserade världslistor för 2015 och genom tiderna, så
har man inte nominerat de som gjort de bästa resultaten. Andreas Almgren som
stod för det främsta resultatet 2015 och som klarat den internationella kvalgränsen
ett par gånger har inte nominerats. Däremot har Daniel Ståhl nominerats som
inte klarade den betydligt ”softare” gränsen i diskus, en gräns som man också
valt att inte skärpa! Inte heller Erika Kinsey som klarat
en tuffare kvalgräns än diskusgränsen och resultatmässigt var trea efter Andreas och Abeba 2015 har nominerats.
Varför håller vi på med det här? Vi har en idrott som har standardiserade metoder för att jämföra prestationer. Varför ska det vara upp till olika nationsförbund och mossiga olympiska kommittéer att sätta sig till doms över uttagningar? Vi har i huvudsak en individuell idrott, där landstillhörighet saknar betydelse. De bästa ska vara med oberoende av vilket land en idrottare representerar eller hur många andra från landet som är bättre. Vi måste komma ifrån denna förlegade nationalistiska syn på idrotten och , i de flesta fall, kommittéstyrda gubbvälde. Det hör 1900-talet till. Idrottare blir diskriminerade på ett sätt som är demokratiskt förkastligt. Lösningen är enkel. Hur många ska få ställa upp i respektive gren totalt på ett mästerskap och hur ser formerna ut för rankingen. Om det finns ett behov av en kommitté, så är det endast för detta ändamål, antal och rankingprinciperna. Vill olympiska kommittéer världen över träffas och festa får de göra det på egen bekostnad, friidrotten behöver dem inte i alla fall.
