onsdag 9 december 2015

Grattis Andreas! Du är årets bästa svenska friidrottare.

Svensk 10-i-topp om resultaten får avgöra

friidrott.se har publicerat sin årliga bästa lista och precis som tidigare blottar den juryns bristande förståelse för friidrottens spretiga och våldsamt skilda konkurrenssituation mellan de till sin natur helt olika grenarna inom friidrotten.

Resultatet kan bara bli ett, listan fylls av friidrottare från de konkurrensmässigt svagaste grenarna, men som vi traditionellt har utövare inom.

Så här ser friidrott.se:s lista ut:
  1.  Angelica Bengtsson
  2. Michel Tornéus
  3. Abeba Aregawi
  4. Khadi Sagnia
  5. Daniel Ståhl
  6. Andreas Otterling
  7.  Erica Jarder
  8. Erika Kinsey
  9. Jonas Buud
  10.  Michaela Meijer
Jag har de senaste åren presenterat en konkurrerande lista som balans till deras uppenbart skeva lista. Man behöver inte vara Einstein för att förstå att den inte ger en rättvisande bild av svenska friidrottares prestationer inbördes. Lite grundläggande statistiska kunskaper och sunt förnuft räcker gott. Endast en av de på listan utövar överhuvudtaget en gren som tillhör den övre halvan av bland friidrottens 40 grenar (20 för män och 20 för kvinnor) vad gäller konkurrenssituationen i år och genom tiderna. Abeba har sitt bästa resultat i år på 800m och damernas 800 checkar in på plats 5. I övrigt damer-1 500m (Abebas huvudgren), 21:a plats, herrar-längd, 23, D-höjd, 24, D-längd, 29, H-diskus, 30 och slutligen damer-stav, 34. Hur stor är sannolikheten att 8 av 10 av våra ”bästa” friidrottare kommer från grenar med förhållandevis få antal utövare medan endast en kommer från vår friidrotts största grenar, dvs. löpning i olika former, kort, långt eller mittemellan? En retorisk fråga, men jag bjuder ändå på svaret, 0 (noll).

Jag har istället koncentrerat mig på resultaten och endast det bästa resultatet per aktiv. Det finns det förstås uppenbara svagheter med, eftersom det inte visar på någon helhet för säsongen, eller vunna tävlingar etc. Det är dock inte min målsättning att få fram någon fix och färdig lista 10-bästa-lista, endast visa hur det slår jämfört med friidrott.se:s, om man väger in världskonkurrensen i bedömningen. Trots det är jag övertygad om att min lista kommer närmare sanningen än friidrott.se, när det gäller att identifiera årets bästa friidrottare med avseende på idrottslig prestation.
Årets lista (formerna för hur listan tas fram, se fotnot):
1
H-04-800m
1.45,59
Andreas Almgren
2
D-04-800m
1.59,98
Abeba Aregawi
3
D-14-Höjd
1,97
Erika Kinsey
4
H-04-800m
1.46,85
Kalle Berglund
5
D-05-1 500m
4.01,97
Abeba Aregawi
6
D-11-400mH
55,88
Elise Malmberg
7
D-15-Stav
4,70
Angelica Bengtsson
8
H-01-100m
10,22
Sulayman Bah
9
D-04-800m
2.02,13
Lovisa Lindh
10
H-05-1 500m
3.39,68
Staffan Ek
Närmast utanför: Joel Groth (100m), Sofie Skoog (höjd), Johan Rogestedt (800m), Mikael Ekvall (marathon), Klara Bodinson (hinder)
Notera att Michel Tornéus inomhusresultat, 8.30 skulle ha placerat honom som 3:a och Johan Rogestedts 3.40,08 hade legat alldeles utanför.

Listan ser något annorlunda ut! Hur kan det bli så? Egentligen ganska enkelt. Listan väger in konkurrenssituationen och den skiljer sig som bekant avsevärt åt mellan grenarna, som att jämföra världskonkurrensen mellan mini-golf och vanlig golf. Golf är väl golf och friiidrott är väl friidrott, jovisst, men grenarna utövas i så väsentligt olika omfattning, och antalet utövare spetsar konkurrensen. Det är just precis vad världsstatistiken, genom tiderna och år efter år visar.

Det kanske mest uppseendeväckande är att den som stått för det klart främsta svenska resultatet 2015, Andreas Almgren, inte ens platsar på listan! Andreas toppresultat var inte heller någon enstaka lyckträff, snarare hade han 5 resultat bättre än trean på listan! Det är direkt pinsamt! Hur ända in i h-v-te kan man förbise Andreas? Det är rent ut sagt skamligt. Det är en skymf mot Andreas och alla som kommit före honom och nått en nivå i närheten av den Andreas visade under året. Andreas har fem resultat från väldigt nära till hyggligt nära det svenska rekordet. Ett rekord som tillhör de bättre svenska rekorden jämfört med världsstatistiken genom tiderna, nr.14 av de 40 grenarna. Ingen annan har visat upp den resultatnivån. Visst, svenskt rekord i damstav, men trots rekordförbättringen handlar det om en betydligt lägre nivå, nr.31 bland rekorden. Abebas 800-tid var också nära hennes egna svenska rekord, ett bättre rekord, men endast vid ett tillfälle.

Oroväckande är också att det är folk i ledande ställning inom svensk friidrott som ligger bakom skräpet. Det visar nämligen vilken syn som de har på svensk friidrott. De gör svensk friidrott en björntjänst! Det är tydligen skillnad på folk och folk. Den idrottsliga prestationen måste väl vara det avgörande?! Signaleffekten är tydlig, välj de svagare grenarna om du vill ha uppmärksamhet och vederbörlig respekt. Folk i ledande ställning inom svensk friidrott borde inte vara inblandade i den här typen av högst personliga bedömningar av aktiva, vars karriärer man är satta att ha avgörande påverkan över. De borde hålla sig till generella principer och regelverk av mer objektiv karaktär.

Tyvärr, inställningen skiner igenom i alltför många sammanhang, förtroendet krackelerar. Som av en händelse så tillhör, med något undantag, också just de grenar som finns representerade på listan de grenar, för vilka man inte har ändrat OS-kvalgränsen jämfört med IAAF/IOK:s internationella gränser! Enda undantaget är damernas stav, men den gränsen är i sammanhanget väldigt ”svag”, bara för huvuddelen av kasten och mångkamperna har IAAF valt ”svagare” kvalgränser. Även för maraton har IAAF/IOK svaga kvalgränser, men här har man traditionellt inte brytt sig, några maratonlöpare mer eller mindre spelar inte så stor roll.

Att man har hållit på sedan 1973 gör inte saken bättre. Lämna sargen, friidrotten är en idrott som lämnar rätt lite utrymme för subjektiva bedömningar och personligt tyckande. Till och med i de mindre grenarna finns tillräckligt med statistik, historiskt och i nutid, för att reducera tyckandet till ett minimum. Listan andas knappast nytänkande. Att svenska friidrottare, 2015, ska bedömas av en gubbmaffia, råkar nästan bara vara gubbar, med en syn på friidrotten fast förankrad i 60-,70- och 80-talens mylla är beklagligt. Lösningen ligger i öppen dager bland alla friidrottsvärldens resultat. Det krävs bara lite analytisk förmåga och en vilja till förändring. Klarar man inte av det borde man ägna tiden åt annat, kanske återgå till 10-bästalistor inom grenarna, då faller man i alla fall inte på sin oförmåga att förstå den varierande konkurrenssituationen mellan grenarna. Gör om, gör rätt, eller lägg ner skräpet!    



Fotnot:
Jämförelserna bygger på världsstatistiken för 2015 (året är inte slut, men återstående rörelser i statistiken påverkar endast på marginalen) och statistiken genom tiderna. Jag har tittat på resultat 1, 10, 100 och 150. Avstånden mellan dessa nivåer på olika sätt visar resultatdensiteten för grenarna. Snittavstånden mellan resultaten för de tre tuffaste grenarna har sedan applicerats på samtliga grenar för att harmonisera konkurrensen inom grenarna. Mot världsårsbästa respektive världsrekorden läggs sedan resultat 10, 100 och 150 ut på samma ”avstånd” i alla grenar. De svenska resultaten har sedan jämförts mot dessa nivåer och det totala avståndet utgör det nyckeltal som listan sorterats efter.