Den ryska paradoxen

Media verkar aldrig få nog av den s.k. statsunderstödda, ”institutionaliserade” ryska dopingen. Ingen verkar ha intresserat sig för att analysera den eventuella faktiska resultatpåverkan. Om den finns inom den ryska friidrotten måste den synas i statistiken. Om man förbättrar sina resultat, oberoende av orsak, så påverkar det statistiken positivt. Huvuddelen av de medaljer som ”dopingprogrammet” har lett till enligt informationen i media verkar vara i samband med vinter-OS. Vad som sker i vinter-OS intresserar mig föga, svårt att komma på något som jag bryr mig mindre om. Jag blir mer upprörd av filmningar i fotboll eller om grannen fuskar i Fia med knuff. Att doping förekommer inom t.ex. skidåkningen är kanske inte så konstigt. Konkurrensen inom skidåkningen är i det närmaste obefintlig, mindre befolkade delar av några länder i tomtens rike deltar, och dopingeffekterna kan räcka för att nå toppen. Inom friidrotten skulle inte skidornas toppåkare, även om de smorde in sig med johaugsalva dygnet runt, ha en chans. Almaz Ayana, Genzebe Dibaba, Mo Farah eller för den delen Meraf Bahta och Sarah Lahti skulle ha hunnit duscha innan de kom i mål.

Friidrotten har i en anda av populism ”agerat” mot Ryssland. Att missilerna mest har träffat ”civila mål”, aktiva som man helt saknar bevis för att de skulle vara dopade, verkar dock inte störa vare sig IAAF eller SFIF som helhjärtat stött åtgärderna. En rättsröta i kolossalformat, som saknar allt stöd i moderna rättsprinciper. Att man är oskyldig tills motsatsen bevisas och att individer inte utsätts för kollektiv bestraffning är två centrala rättsliga principer, som IAAF:s åtgärder bryter mot.

Hur ser då effekterna av ”dopingprogrammet” ut i verkligheten? Om medias uppgifter om en statsunderstödd och generell dopingfabrik stämmer och om det ska finnas någon som helst legitimitet för IAAF:s rättsvidriga åtgärder, borde effekterna på resultaten vara uppenbara och enkelt hittas i friidrottsstatistiken. Allt annat vore mycket oroväckande för IAAF och de som stödjer ”rysshatet”.  

Enligt medias uppgifter ska ”dopingfabriken” ha varit i funktion från 2011. Jag har tittat på rysk löpning i världsstatistiken från 2007, alltså några år före 2011, till 2015. 2016 är inte rättvisande, då rysk friidrott inte, pga. sanktionerna, hade möjlighet att delta internationellt. Det är ingen avancerad genomgång, men som sagt, med den höga svansföring som ”friidrottens” styrande organ har hållit i frågan, borde dopingpåverkan på de ryska resultaten ligga i öppen dager. Jag har titta på löpningens olympiska grenar och helt enkelt räknat den ryska penetrationen på listan på tre nivåer 10, 100 och 150. Löpningen är en bra värdemätare då konkurrensen, tillsammans med den på sprinterdistanserna, är högst och statistiken tillräckligt stabil år från år, för att en rysk dopingpåverkan måste synas. Längre ner på listan är inte heller intressant, då de aktiva på den nivån knappast har varit intressanta i ”dopingprogrammet”.

Resultatet av analysen visar att på den manliga sidan syns inga effekter alls. Det olympiska programmet innehåller 5 löpgrenar och Ryssland har på herrsidan inte direkt dominerat statistiken och hade på 10-nivån endast en löpare totalt på den nivån, i praktiken Borsyakovski på 800m. Under ”dopingeran” har man inte haft en endaste löpare på den nivån. På 100-nivån hade man tidigare 5-10 st totalt i årsstatistiken och den nivån har inte förändrats, om något så har man tappat trots ”dopinboosten”. Samma situation gäller för topp-150, där nivån är 15-20 löpare på årsbasis. 2015 då ”programmet” borde ha hunnit få full effekt, är tom. det sämsta under perioden.

På damsidan ligger de ryska toppåren helt klart innan det utpekade ”dopingprogrammet”. Periodens bästa år är 2008 och 2009. Då man som mest hade 16 tjejer på topp-10-listorna, 80 på top-100 och hela 116 på topp-150. Under det påtalade dopingprogrammets inverkan har den ryska damlöpningen totalhavererat, 2015 hade man 0 (noll) tjejer på topp-10-listorna, drygt en tredjedel, 33, på topp-100 och en halvering av topp-150-löpare, 54 st.

Den statistiska utvecklingen är kanske inget bevis för att omfattande doping inom den ryska friidrotten inte existerar, men att det skulle ske på en institutionaliserad, statsfinansierad nivå verkar helt utesluten. Om de nationsförbund som stödjer IAAF:s sanktioner, bl.a. SFIF, enbart såg till den egna konkurrenssituationen istf den etiska, moraliska aspekten skulle man snarare se den ryska ”dopingen” som något mycket positivt. ”Fortsätt så här, kan vi hjälpa till på något sätt.”

Med tanke på de rättsvidriga principer som sanktionerna bygger på tror jag inte att etik och moral är något som ligger speciellt högt på dagordningen inom friidrottens styrande organ. Effekterna av sanktionerna är mycket negativa och drabbar friidrotten som helhet hårt för lång tid framöver. Onödigt, då huvuddelen av de kända manipulationerna gäller andra idrotter. Friidrotten har alltid legat i framkant av dopingarbetet och deltagare i våra mästerskap och internationella tävlingar alltid riskerar att fastna i dopingtester, så också ryska deltagare. Dra inte alla idrotter över samma kam. Sanktionerna har devalverat de internationella arrangemangen, då ett av idrottens största länders aktiva inte deltar. Det mästerskap som gick under beteckningen EM i Amsterdam, var inget EM. När kontinentens största land inte deltar, kan det inte längre betecknas kontinentmästerskap. Det är synd om de som hade framgång i Amsterdam att tävlingen egentligen endast var ett låtsas-EM. Jag tror att historiens dom kommer att vara hård mot dem som äventyrat vår idrotts fortlevnad genom den rättsvidriga, kollektiva bestraffning av individuella idrottare som sanktionerna mot Ryssland innebär. IAAF och de som i en populistisk strävan stött deras sanktioner, SFIF bland dem, är inne på en farlig väg.

Antal ryska löpare på IAAF:s världslista på tre olika nivåer 2007-2015 

  

Vad är ett terränglöpningslag?

Kul att se hur bra det gick för Isabelle Brauer i helgen, som efter flera skadedrabbade säsonger nu som freshman på Univeristy of San Fransisco sprang in på 99:e plats i den stentuffa konkurrensen på NCAA-mästerskapen i Terre Haute, Indiana. Hennes skola slutade på 6:e plats i lagtävlingen, skolans klart bästa placering någonsin i lagtävlingen. Isabelle bidrog i högsta grad som 4:e löpare i laget.

San Franciscos framgångsrika NCAA-lag. Isabelle tre från höger.

Det råder ett missförstånd avseende vad ett lag inom terränglöpning innebär. I den stora världen utanför vårt land räknar man fram en sammanlagd platssiffra för ett givet antal löpare. Denna summa är lagets resultat. I Sverige har vi inte riktigt förstått det utan vi lägger ihop tiderna för löparna istället. Två olika sidor av myntet. Den svenska modellen har vissa nackdelar. Det är endast de löpare som placerar sig bland de löpare inom laget som bidrar till den sammanlagda tiden för laget som påverkar lagets placering. På terräng-SM är det tex. tre löpare, övriga löpare i det fall att en klubb har fler än tre deltagare kan ha picknic på vägen. I den mer allmänt vedertagna modellen kan även de som inte bidrar till det egna lagets poängsumma, ändå påverka lagets placering genom att slå löpare från andra lag i loppet och därmed eventuellt påverka andra lags placeringssiffror. Om man vill uppnå den fokusering på lag som ofta framhålls som en drivkraft för att stimulera löpningen på bredare front, borde vi anamma den modell som används t.ex. på NCAA, EM och VM. Nu är det tyvärr i det närmaste en icke-fråga, eftersom vi i de flesta klasserna på Terräng-SM inte har löpare och lag för att överhuvudtaget ha några meningsfulla lagtävlingar. Detta är en situation som kan förbättras om vi följer några av förslag avseende en utveckling av Terräng-SM, som jag tidigare har beskrivit, bl.a. färre klasser. Modellen med placeringssiffror har mycket större förutsättningar att öka spänningen i tävlingen och involvera fler löpare i lagets framgång. Dessutom kanske vi kan få en och annan att förstå att laget inte bara besår av de vars placeringssiffror summerats till lagets poängsumma, utan att alla i laget bidrog och ska medalj. Då kanske vi slipper artiklar på friidrott.se som beskriver att vissa ingick i laget och andra var s.k. övriga. Alla var med i laget och ska ha medalj! I USA är det helt uteslutet att 5 av de 7 som sprang på NCAA i laget skulle stå på prispallen och återstående 2 skulle titta på. Jag har påpekat det här tidigare, men polletten verkar inte ha trillat ner.

Hässelbys P-19-lag kör pep-talk inför Europacupen för klubblag vid Cinque Mulino i Milano, 2011.

Resultatet blev en bronsmedalj. Från vänster Elmar Engholm, Marcus Hallbäck, Max Peter Beijmer, Emil Blomberg, Joel Durén och Emil Mårtensson.

SFIF och Påven

DN idag: AbebaAregawi är i Sverige på antidopningskurs

När fick SFIF påvliga rättigheter att godkänna vilka som får tävla och inte tävla? Abeba Aregawi var anklagad för doping, men friades på goda grunder. SFIF:s klantiga hantering av ärendet gjorde att skadan förstås redan var skedd och drabbade Abeba hårt. Några ursäkter från SFIF har inte synts till. Cirkusen fortsätter tyvärr. Nu ska tydligen SFIF ge speciella tillstånd för att oskyldigt dopinganklagade idrottare ska få tävla! Det krävs inte någon licens för att friidrotta, vilket vi förstås ska vara tacksamma för. Världens största idrott skulle aldrig fungera om detta krävdes. Vad är det som kräver ett godkännande av SFIF? Vilka andra idrottare är det som kräver ett godkännande av SFIF för att få utöva vår idrott? Vilka andra idrottares situation i Etiopien eller på andra håll som ska kollas för att ”godkännas”? Problemet som ledde till Abebas situation finns ju på SFIF:s kansli! Varför informerades inte Abeba och alla andra friidrottare att Meldonium, som användes av så många aktiva i en uppsjö av idrotter runt om i världen utan att bryta mot några regler, från 1 januari, 2016, skulle dopingklassas? Ingår det inte i SFIF:s dopingarbete att hålla sig informerad om förändringar i dopingregelverket och sprida dessa kunskaper? Inte ens vår främsta friidrottare som befann sig på träning på annan ort, bryr man sig om att informera. Det är ingen komplicerad eller omfattande uppgift för den som är ansvarig för dopingarbetet inom SFIF. Hittills har SFIF har inte tagit något som helst ansvar för den uppkomna situationen, tvärtom.

Vad ska man säga om hanteringen från hennes klubbs sida? De drog undan allt stöd fortare kvickt, väntade inte ens på utredning och eventuell dom. Vem vill tävla för en sådan klubb? Vad är det för diskussioner som ska föras? Gäller det även andra icke dopade friidrottare eller bara Abeba?

När når ett experiment vägs ände?

4:e Terräng-SM i slutet av oktober har nu genomförts, men den löppropaganda som ”höstmaffian” förespeglat i den kuppartade flytten av tävlingen till denna gudsförgätna tidpunkt på året lyser med sin frånvaro. Endast solens frånvaro lyser starkare. Arrangörerna gör sitt bästa, ingen skugga faller på dem, men förutsättningarna för en löppropaganda är obefintliga. Alla problem som jag tidigare har behandlat kvarstår. Apropå kuppmakarna, Hälle och MAI, Hälle måste ha slagit någon form av bottenrekord, 1 (en) start totalt, ungdomar, juniorer, seniorer, damer och herrar! MAI lyckades få ihop 6 starter! På seniorsidan hade man 3 fördelat på 2 deltagare. Är det rimligt att två klubbar som inte har för avsikt att delta ska styra placeringen av tävlingen? När det gäller norrlandsfönstret har höstflytten inte öppnat det på någon vidare gavel. Jag har nöjt mig med att titta på seniorsidan så långt i årets tävling. Totalt 1 norrlandsstart/deltagare på damsidan och 4 deltagare (6 starter) på herrsidan! Trots höstflytten verkar dubbelfönstren, vadden och remsorna i de norrländska stugorna fortfarande vara på plats. Med tanke på höstkylan i slutet på oktober kanske det är bäst.

Det finns enstaka ljusglimtar i deltagarsiffrorna, men mest är det mörkt med nya bottennoteringar. Lagtävlingarna kan i många fall inte genomföras och endast i några enstaka klasser gör den skäl för namnet. Bäst utveckling har veteranklasserna. Var det verkligen det som var målet med förändringen? Alla problem som jag tidigare har påpekat och även redovisat lösningar för kvarstår. Läs, begrunda, agera!. ”Detvåras för terrängen – II” eller ”Vilse i skogen”. SM-utredningen lyckades inte identifiera ett enda av problemen. De är kvar i icke-frågan om en delning. Dessutom placerar de tävlingen på hösten trots allt som talar mot detta. Min inställning är dock att höst eller vår inte är huvudproblemet. Det är allt annat som kväver arrangemanget! Om det trots allt ska gå på hösten, så måste det gå i september, tex. helgen innan Lidingöloppet. Inte optimalt, men enda möjligheten. Fast det går väl inte, utredningen har ju klassat tävlingen som kategori 3 bland SM-tävlingarna! Hur är det möjligt? Terränglöpningen är tillsammans med landsvägslöpning de överlägset största grenarna inom friidrotten, i Sverige och i världen! Terränglöpningen är otroligt viktig för löpningen, som utgör en mycket överväldigande majoritet av världens friidrottare, långt fler än resten av grengruppernas utövare tillsammans. Nivågraderingen visar än en gång på SFIF:s styvmoderliga behandling av löpningen.

För den som inte orkar läsa hela räddningsprogrammet för Terräng-SM, sammanfattas några punkter nedan.

• Lås arrangörsskapet under några år för att tävlings ska kunna utvecklas mer långsiktig
• Rensa bland klasserna, endast tre lopp behövs per kön, ungdomar (15-17 år), juniorer (18-19 år) och seniorer (20+). All tillgänglig statistik visar på det. Terräng ska springas med stora startfält och en livskraftig lagtävling.
• Hotta upp tekniken, så att publikupplevelsen blir bra. Nödvändig teknik finns redan.
• Glöm korta och långa banan, vi ska ha en bana precis som alla andra länder (med något undantag) har och gå då över till att avgöra tävlingen under en dag.
• I övrigt finns mycket runt själva arrangemanget som kan förbättras successivt, speciellt om någon arrangör kan ta ett långsiktigt ansvar enligt ovan… läs mer via länken ovan.

Den svidande kritiken kring OS-uttagningsprinciperna rinner av SFIF som vatten på en gås

Självbilden är onekligen grumlig men fast. Förhoppningen verkar vara att vi ska glömma hur illa kvalificeringsregler och uttagningar till OS i Rio inom den svenska friidrotten hanterades och att huvudet i sanden under fyra år ska rädda situationen. Nej, så lätt kommer man inte undan. Förändringar tar tid, speciellt att förändra någon som är förändringsobenägen. Det är nu som förändringsarbetet börjar inte våren/sommaren 2020. En antydan om att självkritik inte ligger för SFIF visar behandlingen av en motion till SOK:s årsmöte från Christer Svensson nedan.

”Motion nr 15

Avsändare: Christer Svensson,Växjö AIS

Styrelsens yttrande över Motion till Svenska olympiska kommitténs förbundsårsmöte

Motionärernas förslag: Växjö vill genom Svenska Friidrottsförbundet motionera om att till nästa olympiska spel följa de internationella uttagningskraven till punkt och pricka.

Förbundsstyrelsen föreslår:

att Förbundsårsmötet avslår motionen.

Förbundsstyrelsens utlåtande:

Vi känner oss inte helt säkra på om motionären refererar till alla idrotter eller bara vår egen idrott, men oavsett det är det ett ämne man kan tycka och fundera mycket om.

Utan att här gå in på alla för- och nackdelar med olika synsätten kan vi konstatera att vårt arbetssätt för att lösa den här typen av frågor hittills har varit att göra det på operativ nivå och samarbetsvägen.

Vår Förbundskapten och vårt kansli har ett regelbundet och nära samarbete med SOK i många avseenden. Inte minst vid planering av stödapparaten till framtidens elitfriidrottare och för de som redan hunnit till elitnivån. Även om vi inte alltid gjort samma bedömning som SOK då och i uttagningssituationer så tror vi fortfarande att det är en bättre väg för att hitta lösningar än att agera formellt på SOK’s årsmöte.”

Den ”bättre vägen” som hänvisas till är alltså den som ledde till att vissa av SFIF prioriterade grenar fick ett snabbspår till OS, medan andra grenar påfördes ytterligare krav ovanpå de internationellt stipulerade prestationsnivåerna. SFIF är uppenbarligen nöjda med utfallet! Trist att ingen annan är det. Resultatet blev att i de ”prioriterade” grenarna skickades aktiva med tveksamma meriter i relation till OS-kvalgränserna och SOK:s principer. Inte överraskande åkte de ut i snabb takt. Samtidigt som aktiva i de grenar som SFIF bestämt sig för att missgynna aldrig fick en ärlig chans att kvalificera sig på samma meriter som deras konkurrenter i övriga världen.

Det minsta vi förväntar oss är att SFIF mot SOK driver den linje som motionären efterlyser. Vad har vi att förlora? Den ”bättre vägen” visade sig ju leda rätt ner i en ravin. När man har gått fel, måste man som bekant välja en annan väg. Det påminner mig om Alice i Underlandet och hennes bekymmer vid vägkorsningen:

"Jag undrar om du vill tala om vilken väg jag skall gå nu", frågade Alice.  

"Det beror på vart du skall gå”, sa katten. ”Det spelar ingen roll", sa hon.

"Om du inte vet vart du ska, spelar det ingen roll vilken väg du väljer", sa då katten.

”Då gör det detsamma åt vilket håll du går", sa katten. 

"Bara jag kommer fram någon gång", la Alice till." 

"Jodå, det gör du säkert, bara du går länge nog", sade katten.

I det här fallet är det tveksamt om 4 år är länge nog. Vi behöver skynda på resenären. 4 år går snabbare än man tror och händer inget sitter vi snart i samma sörja som inför Rio. Kraven är enkla, de internationella kvalgränserna ska gälla. Varför det? Jo, för att om man klarar dem under rätt omständigheter, är man på den nivå som krävs för att prestera på tillräcklig nivå på OS. Man tillhör dem som OS är till för. I de mest konkurrensutsatta grenarna, av en händelse dem som SFIF höjde ribban för, går det inte heller att utföra prestationer på den efterfrågade nivån i något annat sammanhang än i tävlingar på hög internationell nivå. Löpningar på IAAF/IOK:s nivå är inte möjliga på propagandatävlingar på Enskede IP. Skulle det ske, så är det en så enastående prestation, att det i sig borde stärka en aktivs kandidatur… Vidare ska vi inte tacka nej till de eventuella inbjudningar vi får i grenar där IOC vill ha ytterligare aktiva då inte tillräckligt många kvalificerade aktiva har anmälts. I de allra flesta grenar betyder det att man ligger mycket nära redan väldigt tuffa kriterier.

Låt oss inte glömma hur illa uttagningarna till OS sköttes bara för att det är för sent nu, för den här gången. Även om OS som institution har så mycket problem och i dess nuvarande form borde läggas ner eller reformeras, så lär det inte ske och om fyra år är det dags igen. Striden om formerna för kvalificeringsprinciperna inför 2020 börjar nu. Det är en idrottsdemokratisk självklarhet att våra svenska friidrottare ska kunna kvalificera sig enligt samma principer som övriga världens friidrottare. Idealiskt skulle kvalificeringen vara helt oberoende av nationstillhörighet och vi kunde runda SOK/SFIF, men det är tyvärr en utopisk dröm. 

Årets svenska manliga 1 500m-säsong den bästa någonsin!

Att toppbredden på 1 500m i år var exceptionellt bra har framgått av resultaten, även om det inte har nått ut till media och idrottskonsumenten. Hur bra var den ur ett svenskt historiskt perspektiv. Faktum är att den är den bästa någonsin vad gäller genomsnittstiden för våra topp-10-löpare. Jag har tittat på samtliga årgångar sedan 1970, alltså de senaste 47 åren. Jag kan inte gå i god för åren dessförinnan, men sampling längre tillbaka tyder inte på att det finns något bättre år innan 1970. Det år som ligger närmast är ett riktigt märkesår, 1978, då snittiden var 11 hundradelar långsammare, 3.41,75 mot 3.41,86. 1978 hittar vi dock den bästa mediantiden för topp-10, 3.41,46 mot 3.41,82 för 2016 som ligger tvåa i kategorin. För dem som skolkade på statistiklektionen i matten i skolan, är alltså mediantiden, den tid som ligger mitt i det statistiska materialet. I det här fallet blir det tiden halvvägs mellan femman och sexan på listan. Året 1988 ligger trea i båda kategorierna. Om man tittar på kurvan är det intressant att se att toppnoteringen ligger endast tre år efter den absolut sämsta snittiden, 2013, för hela perioden. Kurvan faller kraftigt under periodens sista år och det är i det här fallet bra att ligga långt ner, alltså bättre tid. Extra kul är att samtliga på listan är under utveckling. Snittåldern är lite drygt 23 år och t.ex.så ligger snittåldern för Sveriges topp-20-löpare genom tiderna tom.2015 på drygt 25 år. Annars var perioden från mitten av 90-talet och huvuddelen av 2000-talet ingen ljusare period för svensk 1 500m-löpning. Tidigare goda år hittar vi under andra halvan av 70-talet och några år på 80-talet.

I den grenjämförelse som jag tidigare gjorde över topp-3 mot världen, "Den globala pappersfinnkampen", kommer 1 500m att avancera och konkurrera med toppgrenarna 800m herrar och damer om att vara vår internationellt starkaste gren. Jag får avvakta att världslistorna för 2016 kommit ordentligt på plats, men jämfört med 2015-års statistik ser det ut att bli jämnt.

Det vore förstås kul om den fantastiskt höga nivån på svensk medeldistanslöpning uppmärksammades mer och att det satsades mer resurser. SFIF:s hantering av löpningen tyder dock inte på att det ligger i korten. Sammansättning av mästerskapsgrupper och det senaste kvalgränsdebaclet visar inriktningen. Det är bra att ha löpare till ”Finnkrampen”, men annars står de inte så högt i kurs.   

Jag lägger också upp motsvarande genomgång för 800m. 1970-talet var inget stort decennium för 800m-löpning. Den sköt fart på 80-talet och har sedan går lite upp och ner under lång tid. Toppåret inföll 1986, tätt följt av ett fantastiskt fint 2014.

1500m	1	10	Sprid-ning	Snitt	Median
2016	03:36,58	03:46,00	09,42	03:41,75	03:41,82
2015	03:39,68	03:47,28	07,60	03:43,91	03:43,09
2014	03:39,37	03:50,12	10,75	03:45,03	03:44,87
2013	03:43,69	03:51,00	07,31	03:47,26	03:46,38
2012	03:42,72	03:50,09	07,37	03:46,63	03:46,28
2011	03:43,66	03:47,49	03,83	03:45,78	03:46,02
2010	03:40,60	03:49,12	08,52	03:46,31	03:48,05
2009	03:40,40	03:48,69	08,29	03:45,58	03:47,12
2008	03:43,87	03:50,44	06,57	03:46,75	03:46,17
2007	03:39,30	03:47,87	08,57	03:45,53	03:46,22
2006	03:38,47	03:48,91	10,44	03:45,45	03:46,77
2005	03:44,56	03:46,24	01,68	03:45,46	03:45,48
2004	03:45,04	03:47,22	02,18	03:46,34	03:46,42
2003	03:41,30	03:47,96	06,66	03:45,15	03:45,78
2002	03:42,35	03:47,68	05,33	03:45,71	03:45,84
2001	03:40,87	03:48,60	07,73	03:45,02	03:45,37
2000	03:42,30	03:49,73	07,43	03:46,76	03:47,11
1999	03:40,45	03:47,88	07,43	03:44,70	03:45,04
1998	03:39,17	03:48,02	08,85	03:45,17	03:46,10
1997	03:38,95	03:48,84	09,89	03:45,37	03:45,00
1996	03:38,35	03:49,96	11,61	03:45,50	03:46,35
1995	03:41,09	03:48,31	07,22	03:45,44	03:45,34
1994	03:41,07	03:47,91	06,84	03:44,86	03:44,77
1993	03:40,91	03:47,56	06,65	03:44,13	03:44,25
1992	03:39,95	03:45,79	05,84	03:43,51	03:43,89
1991	03:37,88	03:46,13	08,25	03:43,96	03:45,44
1990	03:41,05	03:46,10	05,05	03:44,23	03:45,03
1989	03:41,91	03:45,14	03,23	03:43,08	03:42,92
1988	03:39,88	03:44,41	04,53	03:42,15	03:42,12
1987	03:39,31	03:45,70	06,39	03:43,20	03:43,25
1986	03:39,15	03:46,39	07,24	03:42,88	03:43,50
1985	03:36,49	03:47,14	10,65	03:45,03	03:46,21
1984	03:40,10	03:45,84	05,74	03:44,09	03:44,68
1983	03:37,55	03:45,89	08,34	03:43,57	03:43,84
1982	03:39,54	03:45,27	05,73	03:42,30	03:42,31
1981	03:38,51	03:45,00	06,49	03:42,68	03:42,53
1980	03:41,55	03:45,20	03,65	03:43,89	03:43,95
1979	03:40,31	03:46,23	05,92	03:43,21	03:43,59
1978	03:39,39	03:44,30	04,91	03:41,86	03:41,46
1977	03:41,12	03:44,83	03,71	03:43,01	03:43,01
1976	03:37,25	03:44,50	07,25	03:42,44	03:43,63
1975	03:38,90	03:46,40	07,50	03:43,02	03:43,55
1974	03:36,56	03:46,13	09,57	03:42,33	03:43,19
1973	03:39,60	03:47,80	08,20	03:43,66	03:43,10
1972	03:39,00	03:49,40	10,40	03:44,08	03:43,45
1971	03:37,30	03:49,00	11,70	03:44,99	03:46,65
1970	03:41,90	03:50,10	08,20	03:46,12	03:45,90

800m	1	10	Sprid-ning	Snitt	Median
2016	01:47,16	01:50,90	03,74	01:49,14	01:49,87
2015	01:45,59	01:50,81	05,22	01:49,28	01:49,81
2014	01:45,65	01:50,42	04,77	01:48,34	01:48,81
2013	01:47,15	01:50,60	03,45	01:48,82	01:49,22
2012	01:47,31	01:50,52	03,21	01:49,26	01:49,42
2011	01:46,73	01:51,37	04,64	01:48,80	01:48,61
2010	01:47,36	01:49,79	02,43	01:48,66	01:48,75
2009	01:46,36	01:50,63	04,27	01:49,45	01:50,25
2008	01:47,61	01:51,06	03,45	01:49,77	01:49,88
2007	01:46,43	01:51,48	05,05	01:49,49	01:49,80
2006	01:46,46	01:51,09	04,63	01:49,29	01:49,11
2005	01:47,29	01:50,58	03,29	01:49,25	01:49,69
2004	01:46,36	01:50,63	04,27	01:48,72	01:49,11
2003	01:45,45	01:51,07	05,62	01:49,21	01:50,17
2002	01:46,93	01:50,18	03,25	01:48,84	01:49,24
2001	01:47,31	01:50,21	02,90	01:48,97	01:49,05
2000	01:47,07	01:50,37	03,30	01:49,02	01:48,97
1999	01:46,39	01:50,45	04,06	01:48,96	01:49,32
1998	01:47,86	01:50,24	02,38	01:49,41	01:49,61
1997	01:48,41	01:50,87	02,46	01:49,69	01:49,50
1996	01:47,05	01:50,82	03,77	01:49,87	01:50,29
1995	01:46,99	01:51,28	04,29	01:49,45	01:49,56
1994	01:46,25	01:50,40	04,15	01:49,13	01:49,42
1993	01:47,24	01:49,38	02,14	01:48,41	01:48,42
1992	01:47,39	01:50,15	02,76	01:49,05	01:49,01
1991	01:47,14	01:50,31	03,17	01:48,85	01:49,01
1990	01:47,42	01:50,39	02,97	01:48,87	01:48,68
1989	01:47,75	01:50,14	02,39	01:49,21	01:49,35
1988	01:46,06	01:50,14	04,08	01:48,99	01:49,35
1987	01:46,58	01:50,39	03,81	01:49,10	01:49,45
1986	01:46,52	01:49,33	02,81	01:48,28	01:48,46
1985	01:47,76	01:49,95	02,19	01:48,93	01:48,94
1984	01:46,28	01:50,48	04,20	01:49,17	01:49,56
1983	01:46,43	01:50,35	03,92	01:49,15	01:49,97
1982	01:47,64	01:50,02	02,38	01:49,20	01:49,33
1981	01:47,79	01:50,27	02,48	01:49,54	01:49,65
1980	01:47,80	01:50,62	02,82	01:50,13	01:50,37
1979	01:48,89	01:51,26	02,37	01:50,31	01:50,48
1978	01:48,00	01:51,63	03,63	01:50,48	01:50,76
1977	01:47,70	01:51,47	03,77	01:50,00	01:50,51
1976	01:47,76	01:51,10	03,34	01:49,87	01:50,05
1975	01:45,94	01:50,59	04,65	01:49,56	01:50,10
1974	01:46,90	01:50,10	03,20	01:49,21	01:49,51
1973	01:47,20	01:50,70	03,50	01:49,29	01:49,60
1972	01:48,30	01:52,00	03,70	01:50,09	01:50,15
1971	01:48,10	01:50,60	02,50	01:49,75	01:50,00
1970	01:49,00	01:50,30	01,30	01:49,72	01:49,75