Svenska Löparförbundet

Det är uppenbart att Svenska Friidrottsförbundet missgynnar svensk elitlöpning jämfört med övriga grengrupper. Jag visade tidigare det med all önskvärd tydlighet när det gäller kvalgränserna till OS. Där man väljer att regelmässigt sätta tuffare kvalgränser än de officiella, internationellt antagna gränserna. Inom andra grengrupper där gränserna är betydligt beskedligare låter man dem ligga kvar. Varför är oklart. Ingen vettig förklaring har givits. Skyll inte på SOK. SFIF är förstås med i resonemangen. SFIF borde riva upp himmel och helvete över detta, men tystnaden är total. Vilka krav som ställs för att kvalificera sig till OS är för elitlöparna helt avgörande för deras möjligheter att göra det. I det närmaste en tautologi. Det är mao. viktigt. När ett nationellt förbund går emot de internationellt vedertagna kraven är det en tydlig signal. Signalerar det att SFIF står upp för löpningen? … Nej, skulle inte tro det.

Det är också tydligt i andra sammanhang att SFIF lägger ribban högre för löpare än för aktiva i andra grengrupper. Låt oss titta på de elitgrupper som SFIF arbetar med, mästerskapsgruppen, utmanargruppen och SOK-gruppen. För många aktiva kan det vara viktigt att ingå i dessa grupper för att få den uppbackning som behövs för sina satsningar, vare sig det handlar om ekonomiska bidrag eller fördelar av annat slag.  

Det handlar om 57 (58 med ultralöpning) unika namn, grupperna överlappar. Det finns förstås många olika motiv, kriterier och bedömningar som kan vägas in för att sätta ihop grupperna. Friidrott är en individuell sport och varje aktiv är unik, har sin historia och framtid. Det kan finnas bevekelsegrunder okända för utomstående varför just en enskild aktiv ingår och andra inte. Jag är inte heller intresserad av enskilda aktiva i min framställning. Jag är intresserad av vissa mönster i gruppernas sammansättning, inte ifrågasätta enskilda aktivas plats som sådan. Jag gör som vanligt en till alla delar objektiv jämförelse mellan de aktivas resultat. Friidrott är ju en idrott som baseras på resultat, och nivån på resultaten är speciellt viktiga när vi, som här, talar om senioraktiva. Detta är ingen djuplodande statistisk genomgång, snarare väldigt grund, men kan ändå visa ett mönster. Det är av yttersta vikt att alla aktivas idrottsliga prestationer vägs på samma våg. Här har friidrotten en i det närmaste unik fördel mot många andra idrotter. Friidrott i någon form utövas av hundratals miljoner människor världen runt, de flesta löpare, men i alla fall. När det kommer till tävlingar gäller samma regler och förutsättningar runt om i världen. Resultaten redovisas i hög grad och den statistiska basen är massiv minst sagt. Resultaten går att relatera till resten av världen och nivån på prestation kan bedömas och jämföras. Det finns alltså måttstockar.

Jag använder en måttstock och den är som tidigare baserad på topp-150 i världens alla grenar. Snittet för de tre bästa grenarna map. spridningen mellan resultaten på plats 1, 10, 100 och 150 har använts som likriktare. Resultat sprids med samma intervall för alla grenar utgående från topp-resultatet i grenen. De aktivas resultat jämförs både mot 2015-års resultat och genomtidernastatistiken, fair-and-square. Jag har tittat på respektive aktivs bästa resultat (pers) i deras bästa gren. Djupare än så görs inte analysen. Det finns förstås svagheter i det. Vissa aktiva har gamla personliga rekord, andra kan ha mycket resultat runt sitt pers och andra långt till fler resultat på nivå med sina pers. Det säger inte heller något om meriter i form av placeringar eller så. Det må så vara. I många fall handlar det faktiskt om att sätta pers för att överhuvudtaget vara aktuell för ett mästerskap, speciellt OS där vissa kvalificeringsgränser ligger på svensk rekordnivå. Mitt intresse ligger närmast i att se vilken resultatnivå som krävs inom olika grengrupper för att bli uttagen i någon av mästerskapsgrupperna.

Det ingår som sagt 57 aktiva i grupperna. Om vi börjar med att titta på övre och undre halvan, medianaktiv är alltså nr.29. På övre halvan ligger 10 löpare, 8 hoppare, 7 sprinters, 2 häcklöpare, 2 kastare och ingen mångkampare. På nedre halvan 12 kastare, 7 mångkampare, 6 hoppare, 2 sprinters och endast 1 löpare. Löparna har i allmänhet jämförelsevis mycket starka resultat att backa upp sin plats i mästerskapsgrupperna med. Av SOK-gruppens aktiva ligger 12 på övre halvan och 7 på nedre halvan. Av SOK-gruppens 5 löpare ligger alla från topp-11 och uppåt bland de 57. Varför ser det ut på det sättet? Finns det några toppar på löpsidan och sedan ingenting? Jag har tittat på löpare som inte ingår i mästerskapsgrupperna och kan konstatera att så inte är fallet. Det finns ytterligare 10 löpare som gör resultat som ligger på övre halvan i rankingen av mästerskapsgruppernas aktiva! Samt ytterligare 9, kan ha missat någon, som med bred marginal skulle platsa inom grupperna men på den nedre halvan! Varför denna snedfördelning? Det är väldigt oklart. Speciellt som det gäller aktiva som med något undantag har färska eller mycket färska personbästan. Flera måste anses att vara extremt lovande och har ypperliga meriter. Varför läggs ribban så högt för löpare, så mycket högre än för flertalet av övriga grengrupper? Även Sprinters ligger i hög grad på den övre halvan, men jag har inte tittat på huruvida det finns ytterligare sprinters som skulle göra skäl för en plats i någon av grupperna. Förmodligen finns det sådana. Mönstret är i alla fall tydligt. Löpare förfördelas vid uttagning av mästerskapsgrupper, möjligen gäller det även sprint. Teknikgrenarna gynnas genom att kraven som ställs för dem i många fall är betydligt lägre.

Det här duger inte. Tyvärr, är det inte enbart i detta sammanhang som löpningen inom SFIF får en jämförelsevis mycket begränsad uppmärksamhet. Det räcker med att läsa SFIF:s officiella organ, friidrott.se, för att se vad som uppmärksammas. Så fort en hoppare överhuvudtaget kommer ner i gropen eller upp på mattan är det föremål för en nyhet, får en kastare iväg kastdonet innanför sektorn utan att trampa över uppmärksammas det. Förhandsreportage och intervjuer etc. samma sak. Till delar hänger det förstås ihop med den snedfördelning som finns i mästerskapsgrupperna, en ond cirkel. Det är inget fel att uppmärksamma våra aktiva, men varför så ensidigt och varför ska det krävas ett så mycket bättre resultat eller större prestation för att uppmärksamma löpning?

Det är dags att allvarligt överväga om inte löpningen skulle bryta sig ur friidrottsförbundet och bilda ett eget förbund. Friidrott är en mycket heterogen idrott, speciellt löpningen skiljer sig väsentligen från huvuddelen av övriga grengrupper. Om inte SFIF kan tillvarata löpningens intressen, varför ingå i denna heterogena sammanslutning? Löpningen kan definitivt stå på egna ben. Löpningen omfattar förmodligen 99% av landets friidrottare. Många klubbars ekonomi är baserad på intäkter från löpning och det är inget som talar för att löpningen inte skulle klara sig på egen hand. Jag har inget emot att ekonomiskt starkare grupper täcker upp för andra med mindre möjligheter till intäkter, men utgiftssidan ska gynna alla lika. Jag har heller ingenting som helst emot andra grengrupper, tvärtom. Det finns många utomordentligt vassa friidrottare som inte är löpare och som är värda det stöd och den uppmärksamhet som de får. Problemet är, säger jag med viss envishet, att det finns många löpare på samma eller högre nivå som tack vare SFIF inte får det stöd och den uppmärksamhet som de förtjänar! Varför ”straffas” löpningen för att världskonkurrensen är så otroligt mycket högre där än för teknikgrenarna? Det är ju snarare så att stöd och uppmärksamhet borde vara större för att kunna möta den tuffare konkurrensen än tvärtom! Det är alldeles uppenbart att SFIF som organisation inte förstår det, eller möjligen förstår det men skiter i det. Faktum är att SFIF inte företräder löpningens intressen på ett tillfredställande sätt. Om SFIF inte förstår det och förändrar sin attityd och framförallt sin behandling av löpningen, borde den samlade populationen löpare allvarligt överväga om vi inte skulle representera oss själva bättre än vad SFIF gör. Allt jag begär är att prestationer värderas, belönas och uppmärksammas från vårt gemensamma förbund på samma meriter.

Svenska Löparförbundet kanske skulle vara en bra benämning, eller Svenska Löpningsförbundet, Running Sweden, Swedish Runnnig, Svenska Springförbundet, Svenska Löpförbundet, Svenska Kutförbundet (kanske lockar lite sälungar också), Swedish Lubbing (hm…) …  Namnet är nog det minsta problemet. Det överskuggande problemet är att behovet faktiskt finns.