Andra delen i en planerad trilogi, ”Det våras för
terrängen”, av den flerfaldigt oscarsbelönade regissören Skogs Mulle hade
premiär i Sollentuna i mars. Dramat utspelas i Skogen, en galax alldeles, väldigt
nära. I första delen jagades vår hjälte, Lok Himmelsspringaren, av det onda Fissionssimperiet,
FIMP, och deras ledare Gubb Vader. Slutscenen utspelades på det fruktade
Friidrottsförbundets, FF, alla makters övermän, intergalaktiska domstol eller
bara Årsmötet i folkmun. Loks försvarsadvokater lyckades tack vare ett massivt
folkligt stöd övertyga juryn om att inte dela galaxen. Del slutar dock med att
G Vader jagar iväg Lok till den mörka, kalla, regniga och ödsliga planeten
Höst.
I del två möter vi Lok fem skogsår senare. Han försmäktar på
planeten Höst, där han lever ett torftigt liv och bara får besök en gång om
året av invigda rebeller vid det årliga TSM, då rebellernas mest uthålliga
kämpe skall utses i ärlig kamp. Kämparna springer i hög fart flera varv runt en
snitslad bana och försöker komma först till ett fånigt litet snöre. Ingen
förstår riktigt vad det ska vara bra för, men rebellerna verkar tycka att det
är underhållande. Kämparna ingår i olika klasser och kan även tävla i lag även
om kompletta lag är sällsynta. FIMP:s hårda regim har gjort att allt färre
rebeller finner det mödan värt att bege sig ända till planeten Höst för att
delta och Lok blir allt mer ensam.
Lok har lyckats hålla sitt gömställe hemligt för Imperiet,
men genom att infiltrera galaxens främsta spaningsorganisation, Missing People,
får Imperiet upp ett spår. De lyckas genom kontakter inom den intergalaktiska
domstolen att få till en överklagan och Lok tvingas av det mäktiga FF att än en
gång ställa sig inför skranket. Utan att på något sätt förstöra spänningen, kan
jag konstatera att filmen får ett väldigt oklart slut och många öppna trådar
återstår att knyta till i den avslutande (?), sista delen. Filmen fick ett
väldigt ljumt mottagande av en ovanligt samstämmig press. DN skrev tex.
”…Imperiets motiv känns inte trovärdiga, även ondska måste kunna förstås för
att biopubliken skall kunna engagera sig i konflikten. Det blir mer tragedi än
äventyrsfilm…”
Spoiler alert: Enligt säker källa kommer Skogs Mulle att
låta avgörandet i den avslutande delen av trilogin ske i en tvekamp i terrängen
mellan FIMP och rebellerna. En klassisk Rocky-saga, där FIMP:s ”Ivan Drago-karaktär”
möter en underdog i form av en föredetting med karriären bakom sig. Enligt
obekräftade uppgifter gör Dolph Lundgren comeback i sin paradroll och
rebellkämpen spelas av debutanten John Ngugi. Ngugi gör en omvänd ”Robert De
Niro/Jake LaMotta” i sin ”Rocky-roll” i skildringen av förberedelserna inför
tvekampen. Premiären planeras för våren 2017.
Man skulle kunna tro att trilogin är helt fiktiv, men enligt
Skogs Mulle finns det, hur otroligt det än kan tyckas, en koppling till
verkligheten, eller som det heter i branschen ”bygger på en verklig händelse”.
Med andra ord dags för lite bakgrundsinformation:
Om du tillhör dem som har svårt att läsa sammanhängande
texter längre än 160 tecken och endast konsumerar nyheter i form av notiser.
Lär du nu vara rätt utmattad. Det är fullt möjligt att hoppa över
bakgrundsinformationen och hoppa direkt till handlingsprogrammet
på slutet.
Vilse i skogen –
bakom scenen
Terräng-SM har nu irrat runt i skogen i flera år helt utan
karta. Tveksamt om ens Missing People skulle kunna hitta rätt på det. Det hela
började med att hanteringen av ett par motioner i ärendet på förbundsårsmötet,
2011, gick helt snett. Den ena handlade om att
dela upp terräng-SM i tvådelar, en på våren och en på hösten. Den andra motionen ville
flytta terräng-SM från vårtill höst. Dessa debatterades på årsmötet. När vi kom fram till omröstning,
kom de inte upp för omröstning var och en för sig, istället slogs de ihop så
att omröstningen istället gällde två alternativ, dela upp eller flytta till
hösten. Det är uppenbart att motionerna inte hade gått igenom om de hade
behandlats var och en för sig. Att dela upp mästerskapet var uteslutet och en
flytt till hösten saknade majoritet. Nu blev det istället ett val mellan pest
och kolera. De som motsatte sig en uppdelning blev tvungna att rösta för en
flytt till hösten. Den demokratiska höjden i hanteringen kan diskuteras, men
resultatet blev en motvillig flytt av tävlingen till hösten.
I beslutet fanns en passus om att effekterna av flytten
skulle utvärderas, så har egentligen aldrig skett. Till årets årsmöte hade
Hälle och MAI, som uppenbarligen inte förstod var landet låg när detta
behandlades senast, lämnat in
en ny motion med samma
innebörd, en uppdelning av Terräng-SM. SFIF rekommenderade i sitt utlåtande att
motionen hänskjuts till SM-utredningen. Jag tror att det är ett misstag. Med
allt som hänvisats till SM-utredningen riskerar den att bli varken hackad eller
malen. Problem kring våra SM-tävlingar är så omfattande att SM-utredningen inte
kommer att ha en chans att bottna enskilda frågor på ett tillfredställande
sätt. Någon möjlighet att bottna frågan på årsmötet gavs hursomhelst inte.
Tillbaka till motionen. I beskrivning av bakgrunden går man
vilse direkt. Här presenteras ett scenario där uppdelningen av terräng-SM
”tappades bort” vid flytten till hösten. I själva verket tappades det inte alls
bort. Det var ett av alternativen och det röstades ner på mötet! Med ett nyord
verkar motionärerna ha drabbats av någon form av faktaresistens. Man övergår
sedan till att helt enkelt ta delar av min argumentation mot att flytta
Terräng-SM från vår till höst. Jag vet inte om jag ska ta detta som en komplimang
eller ej. Det gällde den fullt rimliga återhämtningsperiod för banlöparna, i
huvudsak medeldistanslöparna, som passar bäst i perioden sep/okt. Det leder
till att banlöparna får sämre möjligheter att förbereda sig inför tävlingarna,
vilket i sin tur kan medföra att man inte ställer upp eller inte är i bästa
form för tävlingen. Jag tror att det är av stort värde för medeldistanslöparna
att omfamna terränglöpningen som en del i årscykeln. Däremot är det rent trams
att kalenderplaceringen skulle vara skadlig för medeldistansaren att springa 4
km terräng pga. detta. För en medeldistansare är det inget kort, snabbt lopp.
Tempot för vinnaren brukar ligga runt 3 min per km, en fart som de facto många
av de löpare det handlar om, regelmässigt tränar i under perioden. Tonträffen
hos de ”tongivande utländska tränarna” som man hänvisar till är inte den bästa.
Byt dirigent.
Som sagt någon utvärdering av flytten från vår till höst har
som sagt inte presenterats. Som tur är har jag gjort en sådan. Något jag
påbörjade redan i samband med den första höstupplagan i Falun. Jag har tittat
på de tre upplagorna närmast före flytten, 2010-12 (Borås, Uppsala, Linköping)
och de tre som avgjorts efter flytten, 2013-15 (Falun, Eskilstuna, Uddevalla).
Jag har tittat på deltagarantalet fördelat över alla klasser och, eftersom det
var en del av motivet till flytten, det ”norrländska” deltagandet.
Det totala deltagandet har från 2010 till 2015 gått från 614
till 494, en minskning med 120 starter. På vägen har deltagarantalet varierat
mellan 494 och 578, med de tre sämsta siffrorna alla från höstupplagor. Än mer
oroande är att huvuddelen av minskningen ligger i ungdoms-, junior- och
seniorklasserna, 436 till 335, 101 starter. Återstående tapp alltså veteraner.
När det gäller norrlandsdeltagandet (eller antalet deltagare
representerande en klubb från region Norrland), är siffrorna lite mer spretiga.
Det totala deltagandet för de tre höstupplagorna är större än för de tre
vårupplagorna. Mycket beror dock på att två av tillfällena sticker ut, Borås
och Falun. Vad hände i Borås? Totalt fanns det bara 6 norrlandslöpare! Drygt en
tredjedels löpare per klass för de totalt 16 klasserna (om man räknar
veteranklasserna som en per kön)! Toppnoteringen var 38 löpare i Falun, 2013,
på hösten. Jag tror dock att det relativt sett goda deltagandet i Falun var en
tillfällighet och berodde mer på geografi än tid på året. Falun ligger inte i
Norrland, men betydligt närmare än de flesta andra tävlingsorterna. Sedan dess
har det norrländska deltagarantalet droppat till 18 löpare i Uddevalla, den
sämsta siffran sedan Borås. Sammantaget ser inte flytten till hösten ut att ha
stimulerat norrlandsdeltagandet och valet mellan vår och höst är statistiskt
ingen vattendelare mellan regionerna.
Motionärerna slätar över frågan kring hur delningen av
tävlingen ska hanteras på ungdoms-/juniorsidan, där det inte finns några
distanser att dela. Någon genomtänkt strategi för detta finns inte. Det ska
lösas senare. Att de motionerande klubbarna inte lägger så stor vikt vid detta
förstår man lätt, när man tittar på deras egen representation på
ungdoms-/juniorsidan. Hälles representation 2010-2015, 1, 3, 3, 2, 0 och 2 st
löpare, totalt alla ungdoms- och juniorklasser, killar och tjejer, 10 klasser!
Då arrangerade man faktiskt tävlingen själva senast och lyckades ändå bara skrapa
ihop totalt 2 löpare! Tacka för att man inte lägger någon vikt vid att tänka
igenom effekterna för ungdomar och juniorer. MAI:s Deltagande imponerar inte
heller. 5, 1, 3, 3, 7 och 8 under åren 2010 till 2015. Om det är MAI och Hälle
som ska försörja svensk friidrott med löpare, finns det anledning till
oro.
Motionärerna flummar på med fantasier om löppropaganda med
nya spännande lagtävlingar, stafetter, himlen är taket… I verkligheten ser
underlaget för dessa fantasier mycket magert ut. Av tolv klasser, ej inkluderat
veteranklasserna, var det bara i tre klasser som man med någon heder i behåll
kan säga att det var en lagtävling, P16/17, M-4 och M-12. I övriga klasser var
det en blandning av inställda lagtävlingar och tävlingar där begreppet medaljör
”i kavaj” fått en i hög grad bokstavlig innebörd. Var det en tillfällighet i
Uddevalla? Nej, så här har det sett ut under alla sex åren i min genomgång,
snittet är 51 lag per år totalt i de 12 klasserna, eller 4 lag per klass. I
Uddevalla var det tex. noll lag i F15, P15 och K22. Vi hade 2 lag i F19, och då
var det ändå tangerat rekord under sexårsperioden. Damernas långa bana hade 2
lag. F16/17 och P19 hade 3 lag. F15 har för övrigt inte haft någon lagtävling
sedan 2012 och endast två gånger på sex år. För F19 har man tre gånger på sex
år haft noll klubbar som lyckats skrapa ihop lag. Jag behöver inte fortsätta. Lagtävlingarna
på Terräng-SM är ett skämt! Motionerande klubbar bidrar som sagt inte med något
eget bidrag till att lösa problemet. Hälle har över sex år haft i snitt 1,8
deltagare per år i ungdoms/junior-klasserna. Man behöver ingen avancerad
matematik för att lista ut att 1,8 löpare fördelade över 8 klasser inte ger
underlag för några lag. MAI har haft i snitt 4,5 löpare per år på ungdoms-/juniorsidan.
Om nu de i sällsynta fall råkar tillhöra samma kön och åldersklass kan faktiskt
MAI bidra med ett helt eget lag! Vilka är det som ska springa i dessa
terrängstafetter och nya spännande lagtävlingar? Det blir nog många sträckor som måste täckas
upp av Va Kant eller Mållgan.
På vilket sätt ska det redan brandskattade mästerskapet, i
halverad form, kunna förknippas med begreppet ”propaganda”? För mig signalerar
propaganda något positivt. Många deltagare, fart och fläkt, spännande tävlingar
både individuellt och i lag. Jag ser ingenting av det i Hälles och MAI:s
kristallkula. Om man tar ”Propaganda” i båten får man ro henne i land, mycket
talar för en lång båtresa med MAI och Hälle vid årorna. En rejäl matsäck och
flytväst rekommenderas.
Ur ett annat perspektiv frågar jag mig hur kopplingen till
den ”internationella” terrängsäsongen egentligen ser ut. Den framhålls som ett
starkt motiv till placeringen av Terräng-SM under hösten. Det finns en poäng
med det i teorin, men i verkligheten faller mycket av det pga. att SFIF har en
så negativ inställning till att skicka deltagare till höstens säsongsmål,
Terräng-EM. Deltagandet är som bekant mycket magert. Normalt sett skickar vi
endast totalt 1 lag i de sex klasserna, undantagsvis ytterligare ett lag. I övrigt
några enstaka individuella aktiva. Varför detta magra deltagande? Oklart, inte
ens när vi haft mycket väl motiverade möjligheter till lagdeltagande har det vunnit
gillande från SFIF. Häromåret försökte jag och flera med mig att få till ett
P19-lag med duktiga löpare vars ambition var att förbereda sig för tävlingen.
Dock utan framgång. Samma lag till ¾ tog sedan ett sällsynt brons i M22-klassen
ett par år senare. Nu senast hade vi om tävlingen prioriterats i ett tidigt
skede haft ett lag som med säkerhet hade tagit en unik lagmedalj på
seniorsidan. Tack vare den njugga inställningen till att skicka deltagare
planerar dock inte alla löpare in tävlingen.
Uttagningshistoriken
signalerar ingen fokus på tävlingen och motiverar inte till någon styrning av den
inhemska terrängsäsongen efter den internationella säsongen. För övrigt gör
Terräng-SM varken från eller till som bärare av en terrängsäsong under hösten.
Vi har i Sverige en tradition med terrängtävlingar under hösten som kan nyttjas
som kvalificerande tävlingar för NM/EM. Många av dem har funnits och arbetats
hårt med under många år och skulle säkert inte ha något emot den draghjälp som
ett observationslopp för eliten skulle innebära. Det handlar mest om att
ansvariga tydliggör vad som gäller och motiverar löparna att ställa upp.
Dessutom finns det flera bra terränglopp på kontinenten och inom den
amerikanska universitetslöpningen som kan tjäna som underlag för kvalificering.
För övrigt kan jag konstatera med ett visst återhållsamt leende
att man i motionen i sin argumentation lyckas sänka sin egen motion. Det hör
inte till vanligheterna. Återigen utgår man från en tes som jag tidigare drev.
Jag ville att sträckorna i juniorklasserna skulle ändras så att de harmonierade
med sträckorna för motsvarande klasser internationellt. Det var tex. helt
absurt att vi sprang 4 km hela vägen från 15- till 19-årsklasserna. Det vann,
hör och häpna, gillande och har såvitt jag kan konstatera i stort sett åtgärdats.
Fullt ut går det inte att åstadkomma då de mästerskap som de hänvisar till i
sig har olika längd på sträckorna. EM är den enda tävling som har alla tre
junior- och seniornivåerna, 19, 22 och senior och ligger närmast till hands att
jämföra med och där skiljer det bara på ett ställe gentemot SM och det är
herrsträckan som är 10 km istället för de 12 som springs på SM. Det finns dock
en genomgående skillnad mellan SM och de internationella mästerskapen. Det är
bara på SM som det tävlas på två sträckor i seniorklasserna! Om motionärerna
får som de vill, en uppdatering av distanserna i harmoni med de som löps på de
internationella mästerskapen, så blir det inga korta och långa banor och
uppdelningen av Terräng-SM blir meningslös. ”I rest my case, Your Honour.”
Rädda
Terräng-SM - Handlingsprogram
Så, vad borde göras istället? Det har jag förstås svar på,
men det var inget som det gavs någon möjlighet att gå in på under årsmötet.
Förändring står inte högt på dagordningen som bekant. Förändringar av Sveriges grundlag
går förmodligen snabbare.
 |
| NCAA-Nationals, 2016 - Män, Louisville |
Jag har haft nöjet att på plats bevittna de senaste tre
årens NCAA Nationals, division 1, för terränglöpningen, 2 ggr i Terre Haute,
Indiana och nu senast i Louisville, Kentucky. Jag har även varit på två NCAA-regionals
i Albuquerque. Fantastiska arrangemang! Man har tillgång till perfekta banor. I
Terre Haute är banan en renodlad, fast terränglöpningsanläggning. Bra
gräsunderlag perfekt för terränglöpning. Banan har ett långt startgärde, minst
600m, och målrakan är minst 400m lång. Det behövs då startfältet är 250 löpare
och spridningen på löptiderna för löparna är relativt liten, vilket ställer
krav på att banan inte innehåller några trånga passager eller tvära kurvor.
Banan går i vindlingar, men kurvorna är sällan skarpa. Med inte alltför mycket
ansträngning kan publiken förflytta sig till olika platser för att se loppet på
så många ställen som möjligt, vilket publiken utnyttjar. Det är som en bisvärm,
när många av de tusentals supportrarna springer fram och tillbaka för att se så
mycket av loppet som möjligt.
Självklart streamas loppet på Internet och visas också av
någon sportkanal. Streamen visas också på storbildskärm i närheten av målet, så
att de som inte vill springa fram och tillbaka runt banan kan hänga med.
Mellantider både för det individuella loppet och i lagtävlingen visas, vilket
gör speciellt lagtävlingen mycket mer spännande. När avstånden mellan löparna
är små och lagtävlingen följer den allmänt vedertagna terränglöpningsprincipen,
platssiffror, så kan svängningarna i ställning bli mycket stora under loppet. I
målfållan kan under högtrafik 40 löpare gå i mål på 10 s. Det är inte omöjligt
för lag som avslutar snabbt att förbättra sin score med 100-200 poäng under
sista km. Självfallet rullar resultatlistor snarast efter målgång. Alla lag är
på plats dagen innan och provspringer banan och man håller presskonferenser och
bankett. Lagen har tillgång till tält och media får den service som de behöver
för att bevaka tävlingen. Självfallet använder man ”startboxar” för lagen,
krävs inte mer än kritning i backen, men de tydliggör ett fokus på
lagtävlingen. Jag kan inte gå in på allt som jag imponeras av kring tävlingen,
men hela arrangemanget är proffsigt. Kontrasten mellan NCAA och Terräng-SM är
skarp.
Jag inser att jämförelsen kanske haltar. NCAA är, de år då
Terräng-VM inte avgörs, världens klart bästa elittävling på terrängsidan. Nivån
på tävlingen ur ett idrottsligt perspektiv är klart högre än Terräng-EM. Att
jämförelsen haltar betyder inte att det inte finns saker att ta till sig. Jag
går in på några av de viktigaste. Viktigt är egentligen en underdrift.
Flertalet av de åtgärder som jag föreslår är måsten, överlevnadsfrågor. Visst,
vi kan harva på, på den nivå som tävlingarna idag håller, men de
deltagarsiffror som jag ser svart på vitt och den undanskymda position som
tävlingar åtnjuter är inte bra för vår sport. Jag vill mer.
Grundläggande är att arrangemangen håller för låg kvalitet.
Ingen skugga över de klubbar som arrangerar, de gör det bästa av situationen,
men de får inte nödvändiga förutsättningar för ett topparrangemang. För all utveckling
gäller, pröva, utvärdera, förbättra, pröva igen och så vidare. Ständig
förbättring. Hässelby/Spårvägen arrangerar Stockholm Marathon varje år. Tror du
att arrangemanget 2016 ser likadant ut som 1979? Har vi ändrat saker och ting
på vägen? Har allt som prövats på vägen fungerat? Skulle vi ha ett bättre
arrangemang idag om vi varje år hade nya arrangörer som började från ruta ett?
Är arrangemanget bättre idag än 1979? You bet! Det här har man fattat i USA.
Indiana State, Terre Haute, har arrangerat NCAA-XC 10 gånger de senaste 12
åren! Övriga två gånger har Louisville arrangerat. De kommande två åren kommer
de att alternera. Min gissning är, kan inte bevisa det eftersom jag inte var
med vid deras första upplagor, att arrangemanget har blivit bättre för varje
gång. Funktionärerna är varma i kläderna, rutinerna har utvecklats,
investeringar har kunnat räknas hem, publiken har hittat dit etc.
NCAA-utomhusmästerskapet i friidrott har arrangerats i Eugene, Oregon, de
senaste 3 åren och de har redan fått förtroendet att arrangera tom. 2021.
Åtgärder
1. Lås Terräng-SM till en arrangör för 3-5 år,
helst 5 år. Det borde vara rätt oproblematiskt, för ingen kan väl tro att
arrangemanget är en enorm kassako som andra arrangörer går miste om? Fördelarna
är många. En del återkommer jag naturligt till längre fram. En är förstås att
arrangörer faktiskt får möjlighet att utveckla arrangemanget, prova-utvärdera-åtgärda=förbättring.
Arrangören ska väljas med omsorg. Ett nödvändigt villkor är att de kan
presentera en fantastisk bana. Med något undantag har våra TSM-banor inte
motsvarat de krav som ställs på en internationell, modern terrängbana. Vad vi
behöver, hur hjärtskärande de än må vara för det gamla gardets poplinmaffia, är
inte en bana med mördarbackar och skogsstigar med rötter och stenar. En modern
bana går på snabbt, fast gräsunderlag och kuperingen om någon består endast av
böljande kullar. Löptiderna påminner om dem som löparna presterar på bana. Idealiskt
en välskött park eller en golfbana. Många universitet har banor på just
golfbanor. Mountain West regionals gick på en golfbana i Albuquerque. Med rätt
avspärrningar,
 |
| NCAA-Mountain West Regional, 2016 - kvinnor, Albuquerque |
givetvis springer man inte över greener eller andra känsliga
områden, blir åverkan på anläggningen marginell. Jag sprang förbi banan i Albuquerque
följande dag och det fanns inget som avslöjade att det sprungits en
terrängtävling (x2) med hundratalslöpare dagen innan. Det måste gå att i
Sverige hitta en golfklubb som förstår det och går att övertyga om att släppa
till några fairways för arrangemanget. Det kan tom. finnas en ”kick-back” för
golfklubben, återkommer till det.
I Terra Haute har man tagit ett
steg längre, terrängbanan är som sagt fast året runt. High Schools har
tävlingar där, skolor tränar och jag är övertygad om att även motionärer tränar
där. I Louisville använder man en park, Tom Sawyer Park, som jag tror ägs av
delstaten. Ingen fast bana, men eftersom man har arrangerat ett par gånger och
redan säkrat ytterligare arrangemang, så finns det en mycket väl fungerande
bana. Skulle det vara omöjligt att etablera en fast 2 km-terrängbana i Sverige?
Jag tror inte det. Hälsa och motion står väldigt högt upp på många kommuners
priolistor. En ”joggingslinga” på bra gräsunderlag, tydligt markerad och med ordentliga
distansmarkeringar. Hur många elljusspår har inte byggts i landet? Skulle en
gräsbana vara en mer avancerad och dyrare investering? Vet inte, men det känns
inte självklart. Det finns uppenbara fördelar. Många tjejer undviker att ge sig
ut på traditionella elljusspår i skogen. Det må saknas grund för detta i
brottsstatistiken, men lika fullt, alla känner sig inte säkra, speciellt inte
när det är mörkt. En öppen, platt bana, där i stort sett hela banan kan
överblickas bidrar till en större känsla av säkerhet. Jag tror också att våra
traditionella elljusspår faktiskt inte alltid passar vardagsmotionären.
Mördarbackar upp och ner skrämmer bort många vars träningsnivå inte är den
bästa. Slutsatsen blir att en joggingslinga á la TSM-snitt skulle användas
betydligt mer och investeringar som
används är mer lyckade och uppfyller kommunens målsättning bättre, än slingor som växer igen i skogen. Jag har mer än en gång funderat på om inte detta skulle vara något som skulle kunna fungera runt Gärdet i Stockholm. Kommunen, idrottsförvaltningen (?), ordnar ju med skidspår på vintern, som vad jag förstår är populära och används. En motsvarande lösning för löpare, vår, sommar och höst är jag övertygad om skulle få en hög beläggningsgrad och vi, om den uppfyllde kraven, skulle ha en TSM-bana. Göteborg har också parker och numera ett prestationscentrum för löpning. Malmö har Pildammsparken och ytterligare städer har passande områden. Bästa lösning vinner...
2. Rensa bland klasserna. Terränglöpning är kanske
den friidrottsdisciplin, bortsett från stafett, som traditionellt har det
starkaste bandet till lagtävlingar. I Sverige är det dock så ordnat att det
endast undantagsvis blir några riktiga lagtävlingar. Många ställs in eller blir
rent ut sagt löjliga ur ett mästerskapsperspektiv. I USA tävlar man fyra år på
high school och fyra år på universitet. De är inte så dumma att de delar upp
tävlingarna i fyra olika lopp, med magrare startfält och mindre möjligheter för
skolorna att få ihop lag. Lösningen för Sverige är enkel. Vi har idag 7 klasser
per kön (6 lopp, då 16-17 år startar tillsammans). Vi ska bara ha 3! Rätt
självklart egentligen. En ungdomsklass, 15-17, en riktig juniorklass, P19 (18-19)
och en seniorklass. 22-årsklassen ska förpassas till den historiska bakgård där
den hör hemma. Det må en gång i tiden ha funnits ett behov för 22-årsklassen,
vilket jag kan utveckla en annan gång. Jag tillhörde själv den första årgången
som flyttades upp från P18 till M22 (ursprungligen var klasen 19-22, inte 20-22
som nu). M22-orna är seniorer och ska tävla med senior, inte i någon
hitte-på-klass. På detta sätt får vi underlag, även med dagens magrare
deltagande, till fler lagtävlingar och generellt större startfält.
Terränglöpning ska ha stora startfält. Det är beklämmande att se vissa av
klasserna i dagens TSM med endast en handfull löpare i. Ingen utvecklas av det
och det bidrar till en ond spiral. Det är kul och inspirerande för alla att
tävla när det finns många att tävla mot. Tro mig! Är det få som deltar minskar
det motivationen för de få som tävlar och det är den onda spiralens frö. Visst,
man är inte äldst i sin klass varje år, men det tror jag bara är av godo. Det
är inte en mänsklig rättighet att varje år få en guldpeng. Tvärtom, kan det
vara motiverande att lära sig under ”mellanår” och satsa vidare mot nästa år då
man är ett år äldre i klassen. Dessutom kommer med stor säkerhet många
”underåriga” att bidra till lagresultatet och i vissa fall faktiskt konkurrera
om högre placeringar trots födelseåret. Om det trots allt finns de som
nödvändigtvis måste dela ut en massa medaljer, så gör det. Det är fullt möjligt
även fast man har gemensam start. Jag rekommenderar det dock inte. Slutsats,
det är av yttersta vikt att vi får upp volymen på startfälten och blåser liv i
lagtävlandet. Mitt förslag leder till detta.
 |
| NCAA-Mountain West Regional, 2016 - män, Albuquerque |
Jag tror också att med färre
klasser kan vi övergå till att räkna 4 (eller fler) i lagtävlingen och övergå
till att använda platssiffror, som är norm i lagtävlingar vid terrängtävlingar.
Det är roligare för de tävlande och roligare för publiken. En passerad löpare
är plus en lagpoäng (och minus en för passerad löpares lag). Enkelt, konkret
och kan förstås av alla i realtid. Klubbarna behöver inga lag ett och lag två,
alla bidrar till lagpoängen och placeringen, antingen genom att vara en av de
fyra bästa i laget och/eller genom att påverka placeringen för andra lags
löpare. Självfallet får även de som inte var topp fyra i laget (möjligen upp
till ett visst antal) också medalj, de bidrog ju till resultatet!
3. Självklart används chiptidtagning med
chipläsning 1 km och varvning/mål, alltså varje km. Individuella splits och
ställningen i lagtävlingen presenteras på storbildsskärm och på webben.
4. Streaming av tävlingen känns även det som en
självklarhet både för publiken på plats och för fans runt om i landet. En bättre
medial spridning av tävlingen är svår att tänka sig. Media idag är som bekant
inte bara Radio, TV och tidningar.
5. Service till media. Mediabevakningen av
Terräng-SM idag är i det närmaste obefintlig. Så har det inte alltid varit. För
inte allt för länge sedan var det mer regel än undantag att åtminstone ett
mindre reportage gjordes för Sportspegeln. Mediabevakning går inte att
beställa, men sannolikheten för att media kommer ökar om vi ger rätt
förutsättningar för dem. Journalister saknar kunskap om löpning,
sportredaktioner matas med fotboll intravenöst. De behöver allt stöd de kan få.
Givetvis ska vi ha presskonferens kvällen innan tävlingen, även om det bara
kommer en journalist. Vi siktar framåt, fem år senare när media förstår att på
Terräng-SM funkar allt och förutsättningarna för att göra ett bra reportage är
strålande och kommer gärna, vi skördar frukten. Glöm inte att mediavärlden idag
är en annan än igår. Även twittrande, bloggande, podcastande, instagramande
etc. individer är ”journalister” och sprider PR. Bra information till media
från dag ett är kritiskt även fast inte TV-sporten är på plats. Rum/tält för
media måste alltså finnas med startlistor, snabb resultatservice,
pressreleaser, intervjumöjligheter, bra nät och allt annat som journalister
behöver. Billigare/bättre marknadsföring finns inte. Skulle vi på sikt få en
bättre mediabevakning, så leder det till en del positiva sidoeffekter. Den
främsta är kanske att eventuella sponsorer attraheras och nyttan av det är
uppenbar. Även möjligheten för att kom in tex. på en golfbana eller annan yta
där tillgänglighet behöver förhandlas ökar om man kan locka tex. med exponering
i TV. Överhuvudtaget har mediabevakning
en populariserande effekt för löpningen som helhet.
6. Varför inte ha en bankett kvällen innan
tävlingen? Alla behöver ändå äta, så varför inte göra det tillsammans? Öppet
för alla deltagare. En unik möjlighet för Svensk Löpning att sprida information
och socialisera. Satsa på någon lockande föredragshållare med intressant
innehåll om löpning, löpningsclinic helt enkelt. Att dra ihop något sådant vid
ett annat tillfälle där gräddan av svensk medel- och långdistanslöpning är på
plats, låter sig inte göras!
7. Ju mer jag funderar på detta, ju mer lutar jag
åt ett håll, som jag inte trodde att jag skulle svänga mot innan jag började.
Jag tror att vi har allt att tjäna på att än mer följa upplägget från de
internationella mästerskapen. Vilket till delar leder till en tillbakagång till
Terräng-SM från förr, men med en avgörande förändring. Nu kommer det. Jag är
nu, även om det smärtar för en medeldistansare, övertygad om att vi har allt
att tjäna på att enbart ha en seniorsträcka! Vi slutar med lång och kort bana
och väljer en och endast en sträcka för seniorerna! Vi gräver därmed ner stridsyxan
avseende delning av tävlingen, för vad ska då delas? På herrsidan anser jag att
en tävlingssträcka på 10 km, som på EM, är att föredra och för damer
EM-sträckan 8 km (möjligen 6 km). Herrarna springer 10 km på NCAA och många mer
medeldistansinriktade löpare hävdar sig väl.
Det innebär också att vi går tillbaka till en
tävlingsdag, vilket vore helt avgörande för tävlingens format. Senast avgjordes
tävlingen över två dagar, 5 tim på lördag och 4,5 tim på söndagen. Så lite
action under så lång tid är katastrofalt för arrangemanget ur alla synvinklar!
Man måste i det närmaste vara nörd för att uppskatta det. Normalpubliken och
media är inte löpningsnördar. Media nobbar eftersom de löpare som de egentligen
är intresserade av kanske tävlar på två olika dagar. Deras insats kräver hela
helgen för ett kort reportage. Publiken är inte beredd att lägga 10-12 tim plus
resa, plus kanske hotell etc. för vår ”underhållning”. Med den klassindelning
som jag föreslår och med en seniorsträcka, kan tävlingen avgöras i ett
actionspäckat format på 3,5-4,5 tim för dem som vill se hela tävlingen och
1,5-2 tim för dem som bara är intresserad av seniorerna.
Förslagsvis går tävlingen på
söndagen, vilket möjliggör att under lördagen, bygga tävlingsområde, provspringning
av banan, presskonferens, bankett/mässa/löpningsclinic etc. Logistiken
underlättas avsevärt, aktiva, ledare, tränare etc. behöver inte ta ledigt från
jobb/skola fredag och om tävlingen startar tex. kl.10 är den klar mellan
kl.13.30-14.30, vilket ger bra möjligheter för fler att komma hem i rimlig tid.
Ja, jag vet vi har haft dubbla
sträckor på Terräng-SM sedan 1940, men det kan inte vara ett tillräckligt
argument för att ha kvar det när tävlingen inte fungerar. Ibland krävs det
förändring för att vända en trend. Idrottsligt får vi
en svensk
terrängmästare, vilket jag tror är en positiv pedagogisk finess. Det är inte
två lag som vinner allsvenskan! Kombinationen av en ändrad klassindelning och
en seniorsträcka medför att löparna slipper slitningar mellan olika klasser och
sträckor med mer eller mindre kloka dubbleringar. Alla kan koncentrera sig på
ett lopp och förutsättningarna för att kora den bästa löparen i respektive
klass finns. Det ger också en mycket positiv effekt på lagtävlingarna då fler
klubbar kan mönstra fulla lag, när löparna inte delas mellan starter i olika
klasser.
 |
| NCAA-Nationals, 2016 - Målrakan dan före, Louisville |
8. Ytterligare förbättringar av mindre karaktär kan
tillföras successivt enligt pröva-utvärdera-ändra-modellen, tack vare ett mer
långsiktigt arrangörsengagemang. Enkla förbättringar är tex. startboxar för
lagen, tält och annat av god kvalité till en ”SM-by” för klubbar och
funktionärer, utrustning, som återanvänds år efter år och vid behov i samband
med andra SM-arrangemang, ordentlig målfålla och avspärrningsutrustning istf
träkäppar och ATA-band som ofta går av och mer tjänar som plastvimplar än
avspärrning, bättre förutsättningar för speakers via mer ändamålsenlig
utrustning än vad som ofta är fallet etc.
Allt detta sagt leder mig också till slutsatsen att vår
eller höst inte är den avgörande frågan för Terräng-SM. Den avgörande frågan är
kvalitén på arrangemanget, vilket i sin tur kräver förändringar och
investeringar. För att lyckas kan vi under inga omständigheter dela
arrangemanget i två delar.
Jag förordar att tävlingen avgörs på våren, men som sagt det
är inte avgörande. Utan att upprepa hela debatten ser jag några fördelar med
våralternativet. Det passar bättre för medeldistanslöparna, vars deltagande jag
tror är en nyckel till framgång. Utan att vara meteorologisk expert, tror jag också
att våren ökar möjligheterna till bra väder, vilket brukar vara av fördel om vi
vill få ett arrangemang av propagandakaraktär. Medialt tror jag att vi får mer
uppmärksamhet på våren. Det finns ett uppdämt intresse på våren och Terräng-SM
blir återigen den traditionella inledningen av sommarens friidrottssäsong. Det
finns också fortsatt ett hål i tävlingskalendern vid den under lång tid
inmutade Terräng-SM-helgen.
Hinder avgörs andra dagen, natten till lördag svensk tid (kl.04.30).
Lawrence har haft riktigt busväder, varmt med åskoväder varje dag under veckan.
Risk för regn och åska finns även för fredag och förseningar kan inte uteslutas.
Regionals i Austin härom året drabbades av störtregn som försenade tävlingen
med tre timmar, vilket ledde till att hinder avgjordes vid midnatt.
Förhoppningsvis slipper löparna det denna gång.
