”Karlstad-GP according to SVT”

SVT presterade ytterligare en löpningsfientlig sändning från en svensk GP-tävling. Av en halvtimmes sammandrag lyckades man skrapa ihop 3 min och 17 sekunders löpning inklusive ett par resultatlistor. Knappt 300 m av vardera damernas 1 500m och herrarnas 3 000m samt knappa varvet av 800m-loppet för herrar. En mycket märklig prioritering. Som vanligt la de mest energi på ett antal teknikgrenar, där de aktiva, med något undantag underpresterade precis som under hela säsongen. Något av OS-kvalificerande kvalitet har vi inte bjudits på från det hållet vare sig igår eller tidigare under säsongen. Att ”expertkommentatorerna” skulle kritisera prestationerna eller ifrågasätta OS-värdigheten hos the ”chosen ones” kommer inte på fråga. De är för djupt insyltade i smeten och saknar all nödvändig distans. Jag saknar en H.C. Andersen-figur som kan ge sin syn på kejsarnas kreationer.

Prioriteringen var olycklig då löparna sin vana trogen numera bjuder på beundransvärda prestationer och 800m-loppet hade det kvalitativt överlägset bästa startfältet, med en smak av Diamond League. Svensk löpnings fågel Fenix-förvandling går tyvärr TV-tittarna och media i allmänhet förbi. För tillfället är man upptagna med att hålla de häftigt övervärderade hopparna och kastarna under armarna. En nysning från stora stygga vargen och korthuset rasar. Skönt att slippa SVT/TV4 under OS! Jag är ingen stor beundrare av Viasats idrottsutbud, men vad kan vara sämre än den smörja vi bjudits på från SVT/TV4? I värsta fall får jag leta rätt på en”fulstream” från någon kanal som visar loppen i sin helhet och utnyttjar tiden mellan loppen till att visa allt annat av värde, tiden räcker till. Vartenda hopp och kast av intresse hinner visas, även om man får avstå några enstaka repriser av övertramp och rivningar, aktiva som tar av och/eller på sig överdragskläder och annan utfyllnad, men det kan jag leva med.

Avgå!

Intressant reportage idag i P1:s ”Medierna”, lyssna, om det gatlopp som Abeba Aregawi har fått löpa i medierna. Allt som jag sagt i ärendet från dag 1 bekräftades. Hur klantigt SFIF hanterat dopinganklagelserna mot henne blir bara mer och mer uppenbart. Även när Abeba har rentvåtts helt och fullt visar SFIF ingen ånger, inget försök till förlåtelse eller att minska skadeverkningarna, även om Abebas idrottsliv är förstört. Spiken i kistan var SFIF:s beslut att inte nominera henne till OS. Kontrasten mot hur skidåkningen hanterar dopinganklagelser både från förbunds- och mediehåll är skarp. Trots att skidåkarna använder prestationshöjande ”puffar” som godis, slaktar man inte de anklagade utan stödjer dem genom processen. Titta bara på snyftreportagen om den senaste norska ”astmajunkien”. ”Oskyldig tills motsatsen har bevisats” är ingen devis som SFIF lever efter, i alla fall inte avseende Abeba. ”Skyldig och uthängd under avvaktan på bevis” är den tolkning av bevisbörda som görs. På något sätt behandlar SFIF henne fortsatt som skurk och inte som det offer hon blivit tack vare SFIF:s agerande.

Sammanfattningsvis finns det bara en slutsats att dra. Misstagen är så grava och konsekvenserna för Abeba så allvarliga att ansvariga måste avgå. GS och förbundskapten bör avgå med omedelbar verkan, de kan inte leda en OS-truppen, som Abeba stympats från för att sopa igen och dölja begångna  misstag, istf ett rakryggat erkännande av ett felaktigt agerande. Styrelsen borde även de ställa sina platser till förfogande. Det kan möjligen finnas någon ny i styrelsen som kan hävda att de inte var med från början, men beslutet om att förhindra Abeba från att delta i OS stod den nuvarande styrelsen bakom. Det finns andra jobb i branschen för ansvariga. Tyvärr, har inte Abeba samma möjligheter, vilket mycket riktigt påpekades i SR-inslaget.

Abeba förvägras sin självklara rätt att delta på OS

SFIF:s pajaskonster har nått vägs ände. Man underlät att informera om Meldoniums ändrade status, det enda helt nya preparatet på ”årets” dopinglista. Ett preparat som använts i stor omfattning av världens idrottare inom många olika idrotter. Hur kan man överhuvudtaget påstå att man har ett anti-dopingarbete inom svensk friidrott, när en så enkel sak som analys av förändringar i dopinglistan och information till aktiva inte genomförs? Misstaget kostade en Abeba en dopinganklagelse och en förstörd idrottskarriär. Hela hanteringen från första till sista stavelse, från SFIF:s sk. dopingarbete till styrelsens nekande OS-beslut, påminner om någon revy av Galenskaparna eller något från Monty Pythons repertoar, fast helt utan humor. Det känns otäckt med den kyla och total avsaknad av empati, med vilken företrädare för SFIF agerar. SFIF har just förstört en ung tjejs idrottskarriär och man presenterar det med en inlevelse i nivå med ett beslut om vilken restaurang man ska käka lunch på.

Det är patetiskt att höra hur man i beslutet bl.a. hänvisar till genomgång av ”dopingkörkortet”. Spel för galleriet, ingen idrottare på den här nivån saknar kunskap om att doping är regelvidrigt. Ett svepskäl och en helt meningslös insats. För övrigt, tror jag att hon hade hunnit genomgå "utbildningen", tar max en timme, innan OS. Jag fick ingen ny eller inte redan för alla känd information via dopingkörkortet. För Abebas fall hade ett ”dopingkörkort” inte betytt ett skvatt, intag av Meldonium skulle inte ha förhindrats via kunskaper förvärvat via den utbildningen. Nej, den som behöver utbildas är den som är ansvarig för anti-dopingarbetet på SFIF. Några minuters studier dagligen av eventuella förändringar av dopinglistan och andra nyheter inom området är väl investerad tid. Vid behov, sprid information! Meldonium är inget ”traditionellt” dopingpreparat. Meldonium finns inte på listan för att den förbättrar prestationsförmågan, utan för att den används av många med avsikt att förbättra prestationsförmågan, ”...because of evidence of its use by athletes with the intention of enhancing performance.” En liten nyansskillnad, alltså det tredje kriteriet som ett preparat kan hamna på listan enligt, ”It violates the spirit of sport.” Enligt det kriteriet borde mycket onödigt som används idag av idrottare dopingklassas. Det lär, förr eller senare, alltså dyka upp fler, mer eller mindre vanliga förekommande, ämnen/preparat/tillskott som efter en period på bevakningslistan, tas upp på dopinglistan.   

Jag har efter 40 och några år inom idrotten aldrig varit med om ett sådan uppsättning klåpare, som samlats inom SFIF och dess styrelse. Hela uttalandet från styrelsen presenterat på friidrott.se är en ren rökridå. Vilka substanser som de själva går på är oklart, dags kanske att införa tester även av idrottsledares ohälsosamma intag. Det måste finnas något underliggande. Att Abeba inte kommer från en röd stuga med vita knutar påverkar säkert. Jag hoppas att Abeba får hjälp att stämma SFIF. Hon borde också få möjlighet att tävla under neutral flag på OS, då hennes land förhindrar henne från att delta trots att hon är kvalificerad.

Abebagate - eller hur man river ut sig på två försök

Även om det var det enda rimliga beslutet, var det väldigt glädjande att det friande beslutet kom redan nu innan OS. Beklagligt dock att man hållit på det i två veckor i onödan. Knappast förvånande, då inget förvånat i hanteringen hittills.  SFIF och SOK säger sig dock vara helt oförberedda! Kan det vara möjligt? Vad gäller OS-anmälan, borde allt varit förberett. Andra praktikaliteter kan tas om hand senare, tex. skulder till Abeba för uteblivit träningsbidrag inför OS. Även om den misskreditering som hon utsatts för aldrig kan repareras, borde en rejäl ersättning för sveda och värk vara på sin plats. Att situationen överhuvudtaget uppstod får helt lastas SFIF. Stort att den svenska OS-truppen får två superstjärnor, både Meraf och Abeba!

Beträffande det kortsiktiga, vad är problemet? Abeba var uttagen till OS, hon anklagades för doping, men har friats. Vi är alltså tillbaka vid situationen innan dopinganklagelsen. Hur svårt kan det vara? Vi vet inte var hon står? Hm, det borde inte vara något problem. Hoppare och kastare som vi vet var de står, dvs. vi vet att de inte presterar på önskad nivå, har tagits ut ändå, så vad har vi att förlora?

Att sedan ”experter” på SR och SVT går ut och torgför sina egna agendor i ärendet är ytterst beklagligt. De sitter i sina bubblor, helt utan kontakt med verkligheten och meldonium-problematiken. De har, upprepar jag, förbrukat sitt förtroende och måste ersättas. De kan inte på ett objektivt sätt fullgöra sitt arbete när de ska kommentera Abebas insatser. Som tur är har Viasat rättigheterna till OS. Oklart vad resultatet blir, men sändningarna kan knappast bli sämre än de som SVT och TV4 har presterat under senare år. Kan man hoppas på en ”expertkommentator” som har en löpprofil? En som är uppdaterad på löpning på den här sidan sekelskiftet och löpande följer all den löpning som ständigt pågår världen runt. Då löpningen är den största delen av friidrotten och världens enskilt största idrott, vore det är inte för mycket att begära. Jag vet inte om det någonsin hänt att vi haft en expertkommentator i svensk media, som brinner för och är djupare insatt i löpning, klarar av att ta mellantider och förmedla något mer än vad TV-tittarna redan ser på TV-skärmen. Däremot finns flera exempel på ”experter” som är aktivt ointresserade av löpning. Radions är ett skräckexempel. Lite som att ha en bisittare i fotbollssändningar som inte tycker om bollsport.

Så gick det, en betraktelse av fågelholkar

Jag har tidigare påvisat den snedfördelning som råder inom SFIF när det gäller synen på löpning kontra teknikgrenarna. Det gäller även på andra håll. Medialt behandlas löpning som utfyllnad i de produktioner som görs, helt oberoende av resultat. Repriser av övertramp, aktivas snack med tränare på läktare, på- och eller avtagning av overall etc. har ett större nyhetsvärde än pågående löpningar. Från Sollentuna-GP förärades tex. det bästa svenska 1 500m-loppet sedan 1974, alltså för 42 år sedan, då Högberg/Gärderud med god hjälp av två britter senast sprang på den här nivån, med ett helt varv (!) i sammandraget. Båda 800m-loppen klipptes till endast 60s, trots flera enastående svenska löpningar. Intervjuer med några teknikaktiva, som återigen, trots idoga försök och ingen direkt brist på möjligheter, inte ens varit i närheten av något OS-liknande, prioriterades. Prioriteringen kanske inte är så förvånade. ”Som man ropar” brukar man säga. När SFIF så tydligt signalerar sin syn på löpningen via hanteringen tex. av kvalgränser till mästerskap, sammansättning av mästerskapsgrupper och nyhetsrapportering, är det inte så konstigt att det också skiner igenom i media. Det finns inte direkt något överskott på journalister som lägger ner stor energi på analyser av friidrott och som går lite under ytan på resultat och prestationer. De flesta nöjer sig med den information som de matas med. De måste förstås hinna med lite fotboll också, någon kan ha stukat en fot eller så. Den enorma framgångsvågen som svensk löpning ridit på under än längre tid har åtminstone gått både SFIF och media förbi som en passning från Zlatan till en stillastående landslagskollega. Fågelholkarna är fortsatt väl ombonade och någon flygtur vågar man sig inte på.

Hur har det då gått för våra olika mästerskapsgrupper. Ja, till EM kan jag konstatera av 19 uttagna löpare ingår 11 inte i någon mästerskapsgrupp (6 av 11 om man inte räknar in halvmaraton). Så ser det i allmänhet inte ut för övriga grengrupper, där någon enstaka av de uttagna inte ingått i mästerskapsgrupperna. Undantaget är häck. Små tal, men ingen av de tre uttagna ingår i mästerskapsgrupperna, medan de tre som ingick inte har kvalificerat sig. Löpningen har som vanligt generellt tuffare kvalgränser, inget att säga något om i det här fallet, då det är gränser som EAA har stipulerat. EAA kan inte lägga gränserna på de nivåer som de gör i huvuddelen av teknikgrenarna, eftersom alltför många skulle klara dem. Trots det har ett antal löpare klarat kvalgränserna och dessutom ligger ett inte obetydligt antal nära.      

Ska det vara på det sättet? Varför ska det ställas högre krav på löpare för att anses vara mästerskapsmaterial? Visst, gränserna är hårdare och konkurrensen är tuffare, vilket medför att löparna, i absoluta tal, hamnar längre ner på världslistorna. I många fall ligger de dock resultatmässigt närmare världseliten. Att peka ut vilket frö som kommer att gro är inte möjligt, även fast tex. media gärna vill göra det. Lösningen är att så fler frön inom de områden där konkurrensen är stor, inte att lägga marken i träda.