Media verkar aldrig få nog av den s.k. statsunderstödda, ”institutionaliserade”
ryska dopingen. Ingen verkar ha intresserat sig för att analysera den
eventuella faktiska resultatpåverkan. Om den finns inom den ryska friidrotten måste
den synas i statistiken. Om man förbättrar sina resultat, oberoende av orsak,
så påverkar det statistiken positivt. Huvuddelen av de medaljer som
”dopingprogrammet” har lett till enligt informationen i media verkar vara i
samband med vinter-OS. Vad som sker i vinter-OS intresserar mig föga, svårt att
komma på något som jag bryr mig mindre om. Jag blir mer upprörd av filmningar i
fotboll eller om grannen fuskar i Fia med knuff. Att doping förekommer inom
t.ex. skidåkningen är kanske inte så konstigt. Konkurrensen inom skidåkningen
är i det närmaste obefintlig, mindre befolkade delar av några länder i tomtens
rike deltar, och dopingeffekterna kan räcka för att nå toppen. Inom friidrotten
skulle inte skidornas toppåkare, även om de smorde in sig med johaugsalva
dygnet runt, ha en chans. Almaz Ayana, Genzebe Dibaba, Mo Farah eller för den
delen Meraf Bahta och Sarah Lahti skulle ha hunnit duscha innan de kom i mål.
Friidrotten har i en anda av populism ”agerat” mot Ryssland.
Att missilerna mest har träffat ”civila mål”, aktiva som man helt saknar bevis
för att de skulle vara dopade, verkar dock inte störa vare sig IAAF eller SFIF
som helhjärtat stött åtgärderna. En rättsröta i kolossalformat, som saknar allt
stöd i moderna rättsprinciper. Att man är oskyldig tills motsatsen bevisas och att
individer inte utsätts för kollektiv bestraffning är två centrala rättsliga
principer, som IAAF:s åtgärder bryter mot.
Hur ser då effekterna av ”dopingprogrammet” ut i
verkligheten? Om medias uppgifter om en statsunderstödd och generell
dopingfabrik stämmer och om det ska finnas någon som helst legitimitet för
IAAF:s rättsvidriga åtgärder, borde effekterna på resultaten vara uppenbara och
enkelt hittas i friidrottsstatistiken. Allt annat vore mycket oroväckande för
IAAF och de som stödjer ”rysshatet”.
Enligt medias uppgifter ska ”dopingfabriken” ha varit i
funktion från 2011. Jag har tittat på rysk löpning i världsstatistiken från
2007, alltså några år före 2011, till 2015. 2016 är inte rättvisande, då rysk
friidrott inte, pga. sanktionerna, hade möjlighet att delta internationellt. Det
är ingen avancerad genomgång, men som sagt, med den höga svansföring som
”friidrottens” styrande organ har hållit i frågan, borde dopingpåverkan på de
ryska resultaten ligga i öppen dager. Jag har titta på löpningens olympiska
grenar och helt enkelt räknat den ryska penetrationen på listan på tre nivåer
10, 100 och 150. Löpningen är en bra värdemätare då konkurrensen, tillsammans
med den på sprinterdistanserna, är högst och statistiken tillräckligt stabil år
från år, för att en rysk dopingpåverkan måste synas. Längre ner på listan är
inte heller intressant, då de aktiva på den nivån knappast har varit
intressanta i ”dopingprogrammet”.
Resultatet av analysen visar att på den manliga sidan syns
inga effekter alls. Det olympiska programmet innehåller 5 löpgrenar och
Ryssland har på herrsidan inte direkt dominerat statistiken och hade på
10-nivån endast en löpare totalt på den nivån, i praktiken Borsyakovski på
800m. Under ”dopingeran” har man inte haft en endaste löpare på den nivån. På
100-nivån hade man tidigare 5-10 st totalt i årsstatistiken och den nivån har
inte förändrats, om något så har man tappat trots ”dopinboosten”. Samma
situation gäller för topp-150, där nivån är 15-20 löpare på årsbasis. 2015 då
”programmet” borde ha hunnit få full effekt, är tom. det sämsta under perioden.
På damsidan ligger de ryska toppåren helt klart innan det
utpekade ”dopingprogrammet”. Periodens bästa år är 2008 och 2009. Då man som
mest hade 16 tjejer på topp-10-listorna, 80 på top-100 och hela 116 på
topp-150. Under det påtalade dopingprogrammets inverkan har den ryska
damlöpningen totalhavererat, 2015 hade man 0 (noll) tjejer på topp-10-listorna,
drygt en tredjedel, 33, på topp-100 och en halvering av topp-150-löpare, 54 st.
Den statistiska utvecklingen är kanske inget bevis för att
omfattande doping inom den ryska friidrotten inte existerar, men att det skulle
ske på en institutionaliserad, statsfinansierad nivå verkar helt utesluten. Om
de nationsförbund som stödjer IAAF:s sanktioner, bl.a. SFIF, enbart såg till
den egna konkurrenssituationen istf den etiska, moraliska aspekten skulle man
snarare se den ryska ”dopingen” som något mycket positivt. ”Fortsätt så här,
kan vi hjälpa till på något sätt.”
Med tanke på de rättsvidriga principer som sanktionerna
bygger på tror jag inte att etik och moral är något som ligger speciellt högt
på dagordningen inom friidrottens styrande organ. Effekterna av sanktionerna är
mycket negativa och drabbar friidrotten som helhet hårt för lång tid framöver.
Onödigt, då huvuddelen av de kända manipulationerna gäller andra idrotter.
Friidrotten har alltid legat i framkant av dopingarbetet och deltagare i våra
mästerskap och internationella tävlingar alltid riskerar att fastna i
dopingtester, så också ryska deltagare. Dra inte alla idrotter över samma kam.
Sanktionerna har devalverat de internationella arrangemangen, då ett av
idrottens största länders aktiva inte deltar. Det mästerskap som gick under
beteckningen EM i Amsterdam, var inget EM. När kontinentens största land inte
deltar, kan det inte längre betecknas kontinentmästerskap. Det är synd om de
som hade framgång i Amsterdam att tävlingen egentligen endast var ett
låtsas-EM. Jag tror att historiens dom kommer att vara hård mot dem som
äventyrat vår idrotts fortlevnad genom den rättsvidriga, kollektiva
bestraffning av individuella idrottare som sanktionerna mot Ryssland innebär.
IAAF och de som i en populistisk strävan stött deras sanktioner, SFIF bland
dem, är inne på en farlig väg.
 |
| Antal ryska löpare på IAAF:s världslista på tre olika nivåer 2007-2015 |
