söndag 7 maj 2017

Byt ut ”europapamparna” inte rekorden!

Under täckmanteln ”dopingarbete” kan man tydligen göra vad som helst. Sedan tidigare bryter man mot alla rättsprinciper genom att kollektivt bestraffa alla ryska friidrottare genom att stänga av dem från internationellt tävlande, oberoende om de fällts för doping eller inte, oberoende av om det finns några bevis gentemot enskilda aktiva eller inte. Ett agerande som förstås inte skulle accepteras i något annat sammanhang.

Nästa hjärnsläpp är visserligen ännu bara på förslag, men redan det är illa nog. Samma problematik, inga bevis finns för att alla, eller ens något, rekord har tillkommit m.h.a. av otillåtna medel. Logiken i resonemangen bakom förslaget saknar också all rim och reson. Det handlar om individer, i snart sagt varje fall, utan samband med varandra i tid eller rum. Det krävs bevis för varje enskilt fall för att ”stjäla” deras rekord. Eftersom många rekord har slagits i grenar som definitivt kan påverkas med doping, så kan rekorden uppenbarligen slås. Jag skulle vara lika orolig om alla rekorden hade slagits. Då kanske förslag om att stryka alla rekord slagna efter en viss tidpunkt borde strykas hade kommit fram? Vi pratar inte om någon kalle-anka-idrott, utan om en mogen idrott, den äldsta idrotten. Rekorden ska vara svåra att slå. Inga tekniska, materiella förändringar gör heller att dagens friidrottare har någon fördel mot de perioder som får klä skott för europapamparnas pajaskonster. Hur gammalt ska ett rekord få vara för att det ska gälla? Tänker europapamparna specificera en sådan regel? Om något av dagens gällande rekord kommer att stå sig 1, 10, 50 eller 100 år gör dem inte mer eller mindre misstänkta ur ett dopingfuskperspektiv. Det är t.o.m troligt att något av rekorden inom löpningen kommer att stå sig väldigt länge, så utvecklad är löpningen idag.

Det finns en mycket enklare och mer korrekt förklaring till varför flera av kastrekorden har stått sig Dagens kastare är för dåliga. Vad beror det på att de är för dåliga? Konkurrensen är bristfällig. Konkurrens tvingar fram bättre resultat. Inom kastgrenarna är den alldeles för låg för att man skulle kunna utmana tidigare generationer. Det är alltså fullt rimligt att rekorden inte slås. Att radera ut rekorden och skänka dem till ”dagens” aktiva vore en skymf både mot dem som höll på tidigare och mot dagens aktiva i andra grenar. Som jämförelse kan konstateras att 10:e plats i världen, 2016, i kula på herrsidan motsvarar 480:e plats på 100m och 100:e resultat kvalar inte ens in på den 5 417 namn djupa 100m-listan. Motsvarande siffror i diskus är plats 50 och plats 5 066. I spjut och slägga motsvarar 10:e plats, plats 336 respektive 495. Plats 100 på spjut- och slägglistorna hamnar utanför 100m-listan, alltså motsvarar inte topp 5 417:e plats!

På damsidan är situationen liknande 10:e plats på 2016-års världslista i kula motsvarar plats 349 på damernas 100m-lista. I diskus, spjut och slägga hamnar 10:an på plats 458, 47 (högre placering p.g.a. att fjolårets världsledande spjutresultat var väldigt svagt) och 2 352. Resultat nummer 100 platsar inte på den 3 785 resultat djupa 100m-listan i någon kastgren.

Slutsatsen är att det är fullt logiskt att rekorden inte slås och kanske inte kommer att slås på flera generationers sikt, om inte konkurrensen ökar radikalt. Att rekorden inte slås under överskådlig tid är hursomhelst i sig inget bevis för att gällande rekord tillkommit med hjälp av doping. Det kan vara så att rekorden har boostats av doping, men andra bevis behövs än just det faktum att de inte slås av dagens aktiva.

Europaförbundets argumentation och det föreslagna regelverket för framtiden läcker som såll. Plakatpolitik som drabbar oskyldiga. Om europaförbundet framhärdar i sin galenskap, borde ledningen bytas ut av mer normalintelligenta nationsförbund. Att vårt svenska tillhör den skaran verkar dock tveksamt. Vi var lika mesiga när det gällt den rättsvidriga, kollektiva avstängningen av ryska friidrottare. Vårt internationella engagemang inom friidrottsbyråkratin, är lika ryggradslöst som svensk utrikespolitik sedan EU-inträdet, ”Vi har ingen egen åsikt … vi, vi, vi tycker som EU. Varför ska vi stå upp för något … det verkar farligt…”