Varför Universiaden?

I slutet på augusti var jag med en liten, mycket liten svensk friidrottstrupp på Universiaden i Taipei. Truppen bestod endast av Frida Åkerström och Elmar. Tävlingens tajming var inte så bra den här gången då SM avgjordes samtidigt. Det var synd eftersom att en större trupp hade varit bra för svensk friidrott. Det pratas mycket om vikten av att aktiva kommer ut på stora internationella mästerskap för att skaffa sig erfarenhet inför framtida mästerskap. Internationella mästerskap innehåller komponenter som inte förekommer i några andra stora tävlingar, må vara Diamond League eller vad som helst. Det kan gå att komma undan med missade avprickningar, sena ankomster och annat strul på annat håll, men som vid mästerskap ofelbart straffar sig. Uppvärmning och andra förberedelser kan också behöva anpassas p.g.a. att calling och annat sker mer strukturerat. Vidare kan logistiken vid stora mästerskap i större städer göra att man måste vara ute i bättre tid för att ha

"Olympielden" brann på stadion under hela tävlingen

marginal även om något oförutsett inträffar. Som tävlande är du en i mängden, ingen tar hänsyn till just dig.

Vad är Universiaden? Kort sagt är det ett OS för universitetsstuderande. Friidrott är bara en sport av ett 25-tal. Tävlingen avgörs vartannat år och aktivt studerande under innevarande år eller året innan kan delta. Det finns en övre åldersgräns som är 27-28 år (i år född tidigast 1 jan, 1989). Det finns kvalgränser, som i regel är beskedligare än till EM, VM och OS. Det svenska deltagandet hanteras av SAIF, Sveriges Akademiska Idrottsförbund. SAIF bidrar med vissa ledare, men respektive specialidrottsförbund kompletterar med ledare/tränare som besitter mer specifika kunskaper inom respektive sport. Årets Universiad var den 29:e i ordningen. Liknande tävlingar har dock genomförts under annat namn ända sedan 1923. 145 länder deltog denna gång med 7 639 aktiva. Som jämförelse deltog 207 länder och 11 551 aktiva i Rio-OS. I friidrotten deltog 1 258 aktiva från 115 länder.

Vy från vår balkong i "Athlete's village"

Jag har varit på många friidrotts-EM och –VM de senaste 15-20 åren och jämförelsevis, är det ”småtävlingar” i förhållande till Universiaden i Taipei. Visst, det är lite uppståndelse runt arenan, men i huvudsak bara där. Deltagarna bor på olika hotell och åker till arenan och tävlar. Ingen större skillnad mot andra tävlingar. Universiaden var något helt annat. Ledare, tränare och aktiva bodde i en inhägnad ”olympiaby”. Byn bestod av 30-40 st helt nybyggda 17-våningarshus!

Några av de helt nya höghusen som utgjorde "Athletes village"

En del av matsalen, totalt tre hopbyggda stora luftkondition-
erade tält, 100x100m

Totalt bodde 13-14 000 i denna by, en mindre svensk stad med andra ord. Den svenska truppen delade hus med huvudsakligen Sydafrikas trupp, som var betydligt större än den svenska. Även Namibia bodde i vårt hus, och möjligen ytterligare något land. All inpassering i byn skedde via ett fåtal ingångar med ID-kontroll, metalldetektorbåge och genomlysning av väskor. Matsalen var något utöver det vanliga. Den var öppen från 05.00 till 01.00, vid behov även andra tider. Den var stor, väldigt stor. Den bestod av tre ihopkopplade, luftkonditionerade tält. Den totala ytan var 100x100m, alltså två fotbollsplaner. Luftkonditioneringen behövdes då utomhustemperaturen pendlade mellan 30 och 40 grader. Den hade plats för 6 000-7 000 samtidiga gäster. Matgästerna kom och gick hela tiden, då de olika idrotterna pågick hela dagen. Mat fanns av alla sorter hela tiden, Italian, Asian, Halal, Taiwanese, World food etc. Mycket färska grönsaker och

frukter fanns alltid. Dricka, bröd, pålägg och efterrätter likaså. Frukost serverades också i stort set hela dagen. Sammanfattningsvis måste jag tillstå att maten var riktigt bra. Ingen kom heller in i matsalen utan att ”desinficera” händerna, sådant kontrollerades. Ingen vill att smittor i onödan ska spridas via matsalen.

Gåsmarschen mellan boende och matsal pågick nästan
dygnet runt.

Transport och logistik vid ett sånt här stort arrangemang är en historia i sig. Vid ett friidrottsmästerskap är det enkelt, alla ska till samma arena. Vid Universiaden är tävlingarna utspridda på många olika tävlings- och träningsarenor. Transporter tar tid. Transporter i stora städer tar lång tid. En timme hit, en timme dit. Bussar till de olika arenorna gick med olika intervaller hela tiden. Den aktiva är en i mängden av friidrottare, som är några i mängden av idrottare. Det går inte att anpassa transporterna efter någon enskild, utan aktiva måste anpassa sig och ta ansvar för sådana

Bussarna kom och gick hela tiden, ofta med poliseskort.

bitar. Visst vi ledare hjälper till, men det är i slutändan ändå de aktiva som måste lära sig sådant. På hemmaplan kanske man kan bli curlad, men på andra sidan jordklotet är det meningslöst att skylla en missad transport och därmed kanske äventyra hela deltagandet på någon annan. Avprickning, calling och start är färskvara, missar man sådant, missar man tåget och fler går inte. ”Avprickning” sker visserligen på annat sätt än en lista på väggen och med längre framförhållning, men i alla fall. Det är viktigt att vara observant och följa procedurerna.   

Porten upp mot friidrottsarenan.

Uppvärmningsarenan dagen före tävlingsstart. 

Även om det som omger tävlingarna mer påminner om OS än om ett internationellt friidrottsmästerskap, tror jag att själva tävlingarna och tävlingssituationen påminner väldigt mycket om varandra för alla mästerskapen. Alltså mycket nyttigt för dem som har ambition att nå EM, VM och OS att få möjligheten att delta i ett sammanhang som är så likt det man strävar efter och förhoppningsvis når längre fram. Nivån på tävlingen håller inte samma klass som VM, men i många grenar påminner det mycket om EM. Även om toppen inte är lika bra, kan det på bredden och där strecket går för vidare avancemang vara väldigt likt tex. EM. Strängt taget är det en situation, som våra friidrottare aldrig möter på hemmaplan. Ofta är SM det enda sammanhang som det är försöksomgångar, och inte alltid ens där. Våra bästa, de som är aktuella för internationella mästerskap, behöver i princip inte förta sig för att gå vidare. De kan, som det brukar heta, bara ställa in skorna. Att möta situationer där de behöver prestera på toppen av sin förmåga för att gå vidare är lärorikt. Att dessutom behöva gå all-out igen dan därpå kräver något helt annat än ett SM, med ”uppvärmning” och sedan ett finallopp som inte nödvändigtvis kräver karriärens bästa lopp av den aktiva för att vinna.

Frida i calling.

Elmar på väg till calling-2 inför 800-semin.

Taipei bjöd också på ett helt annat klimat än de ljumma sommarkvällar, som tävlingar på våra breddgrader oftast innebär. Taipei i augusti innebär sol och 30-40 grader. När det regnar så öser det inte ner, utan himlen öppnar sig som om syndafloden var i antågande. Det innebär att tidsprogrammet kan förskjutas och oklarheter uppstår innan korrekt information om nya starttider kan anses vara tillförlitliga. Nyttigt att lära sig att hantera förändringar med kort varsel. För Elmars del innebar det t.ex. att 1 500m-försök sköts upp en timme och att 800m-semifinalerna höll på att skjutas upp, men ändå inte, fast kanske ändå, varför inte, men calling då och så vidare… Att vara beredd på att väder, kultur, språk, rutiner, information et.c. inte är som de brukar vara och att man som aktiv är utelämnad till sig själv, är nyttigt. Vad gäller väder är kanske Elmars 800-semi något av det märkligaste jag har upplevt. Regnet hade öst ner, syndaflodsvarianten innan tävlingarnas första start under kvällspasset. Stavhoppet sköts på, men löpningarna kunde i alla fall mot förmodan starta enligt tidsprogrammet. När 800-semisarna startade regnade det, men inte värre än att det var hanterbart. Vid Elmars heat regnade det under första varvet, för att under andra varvet fullkomligt vräka ner. Vräka ner, är en underdrift, mer som att springa i en biltvätt. Det var inte två olika väder, snarare två olika klimat under det första varvet jämfört med det andra varvet. Se videon (54 min in i streamen). Att under de förhållandena slå personbästa och springa jämnt med så många topplöpare är danande för karaktären och något att luta sig mot när det förhållandena inte är perfekta och inte som förväntade. Det är faktiskt på det sättet att mästerskap går på olika håll i världen och klimatet kan ställa till det, vilket man hur gärna man än skulle vilja inte kan påverka.

Elmar, varv 1, 80m-semi.

50+ sekunder senare, himlen hade öppnat portarna.

Det är lätt att fastna i den egna idrottsliga vardagen och inte se idrottsvärlden omkring sig. Universiaden ger möjligheten att vidga sina vyer. Många sporter på samma plats och en närhet till de idrottare som inom sitt gebit, strävar efter samma sak som en själv, d.v.s. att bli så bra som det någonsin går. Möjligheten att se live-idrott av annan sort än friidrott ökar förståelsen för dessa. En sak är helt klar, att se idrott på TV och att se samma prestationer i verkligheten på nära håll är två vitt skilda saker. Svårighetsgraden på prestationerna går helt enkelt inte genom TV:n. Även om respektive idrott som sådan inte har någon direkt bäring på ens egen idrott, så är det värdefullt och inspirerande att uppleva dem i verkligheten. Olika perspektiv är alltid nyttigt och en hälsosam distans till vad man håller på med kan hjälpa den aktiva att hitta rätt i den idrottsliga vardagen. Vi bodde med pingisspelarna och jag var i pingisarenan och tittade. Den bollträff och den hastighet med vilken bollen går fram och tillbaka mellan bordshalvorna, när dessa världsklasspelare från Kina och andra starka pingisnationer gör upp i pingishagarna är kort sagt imponerande att uppleva på nära håll. Samma sak gäller t.ex. tennisen. Upplevelsen av den hårdhet i bollträffen som slagen som dagens topptränade spelare med moderna racketar åstadkommer går förlorad när ”live” blir TV.

Baseboll och Basket är de två populäraste sporterna i Taiwan.
Köerna till finalpassens basketbiljetter ringlade flera hundra
meter runt basketarenan.

Vilka olika förutsättningar som idrottare runt om i världen har fick jag flera exempel på från idrottare och ledare inom andra idrotter. Jag pratade med vår svenska deltagare i rytmisk gymnastik. Hennes förutsättningar med studier på Handelshögskolan och träning på kvällstid ska jämföras med de bästa i världen, ofta från ”öststatsländer”, som tränar på heltid, 8 timmar om dagen. Deras ”studier” består i huvudsak av, just det, gymnastikträning. Förstås svårt att konkurrera. Svenska bågskyttarnas vardag är lika svår. Deras konkurrenter, många t.ex. från Sydkorea, skjuter utomhus på rätt distans hela dagarna, året om. I Sverige står man, under långa delar av året, i bästa fall i en idrottshall på avkortat avstånd och utan väderpåverkan. Bågskytte handlar mycket om att korrigera pilarna för vind och annat som påverkar flykten. Tränar man under sådana förhållanden hela dagarna, året om, läser man av väderförhållandenas påverkan med ryggmärgen. Dessa skyttar korrigerar vindens påverkan och ”bågar” in pilarna och träffar i stort genomgående 9:or och 10:or. En 8:a är en miss. Att man dessutom står öppet i strålande solsken och 35 grader med svetten rinnande i ögonen, gör inte saken lättare.

Några av alla volontärer. Deras tålamodet och vänliga
bemötande var enastående.

Jag kan också konstatera att Universiaden är ett arrangemang som vi i Sverige inte skulle klara av att arrangera. Det finns inte på kartan av många olika orsaker. En sådan är ekonomin. Det är mycket tveksamt om våra politiker skulle vara beredda att backa upp och garantera den ekonomiska satsningen som arrangemanget kräver. Dessutom tror jag inte att vi skulle kunna få fram alla de tiotusentals volontärer som var den kanske viktigaste framgångsfaktorn. Jag har aldrig sett så många volontärer i samband med ett idrottsarrangemang. Här hemma ska ”volontärer” i dag ofta ha någon form av ersättning. Dessutom kan man förvänta sig att huvuddelen av dem ägnar mesta tiden åt mobilsurfning, snarare än uppgiften. De taiwanesiska volontärerna hade full fokus på uppgiften och, ej att underskatta, genomförde den med gott humör och alltid med ett leende på läpparna.

Taiwan som land var en positiv upplevelse. Det finns mycket att se och uppleva av kultur och natur. Taipei är en stor stad, speciellt om man inkluderar hela metropolen. Allt flyter dock på smidigt, vad gäller kommunikationer och service. Taiwanesisk idrott står sig stark även om landets politiska status och konflikten med Kina gör att de inte får delta i alla sammanhang internationellt. Friidrotten ät på frammarsch. En sak som jag noterade var att det fanns väldigt många löparbanor. Snart sagt varje skola hade en bana. En förutsättning för det var att de förstått att alla banor inte behöver vara just 400m och utrustad för Diamond Leauge-tävlingar. Jag såg många banor som var någonstans mellan 200 och 300m. Barn/ungdomar i låg- och mellanstadiet, kan mycket väl utöva friidrott på banor med mindre kurvradie. Det utrymme och den kostnad som skillnaden mellan en fullfjädrad friidrottsanläggning och den som i praktiken gör jobbet för skolungdomar utgör är avsevärd. När byggdes senast en skola i Sverige som också inkluderade en anläggning för friidrott? Då menar jag inte en raksträcka där man enbart kan springa 60m. Det område där ”athletes village” låg hade en nybyggd bana av ovan nämnda sort. Ytterligare två banor inom synhåll fanns. Något för svenska kommuner att ta efter. Tillgången till idrottsanläggningar i Sverige är väldigt eftersatt. Pengarna verkar mest spenderas på konstgräs och friidrottens behov kommer i kläm. I USA, vars friidrott blomstrar, har varje high school en egen friidrottsanläggning. 

 Det jag tar med mig från Universiden är att svensk friidrott borde utnyttja de möjligheter till erfarenheter som tävlingen erbjuder våra aktiva. Erfarenheter från ett arrangemang som påminner mycket om ett OS är oerhört värdefullt att ha i bagaget för framtiden, må så vara inför ett EM, VM eller OS. Jag förstod också från andra idrotter, t.ex. från simmarna, att konkurrensen denna gång var högre jämfört med tidigare. I en globaliserad värld kan mycket väl Universiaden vara en företeelse som gynnas och utvecklas positivt. Vi borde vara med där. Det börjar i säsongsplaneringen från centralt håll. Givetvis skall vi inte lägga ett SM av större dignitet samtidigt som Universiaden. Nästa upplaga av Universiaden avgörs i Neapel, 2019. Närmare bestämt 3-14 juli. Det handlar också om att marknadsföra tävlingen för våra aktiva. För många borde det vara 2019-års stora säsongsmål.